Vikten av att tänka bortom tävlingen!

Efter nedanstående Facebook-inlägg från slutet av juli fick jag frågan ”Kan du inte beskriva hur du gjorde?” Och självklart delar jag gärna med mig av det, med hopp om att det kan hjälpa någon annan. 

Från Facebook:
Tack för alla grattis i gårdagens inlägg❤️ Pingu och jag antog oss en utmaning till denna helg, nämligen att fixa ett fjärde resultat i Teamwork to music tillsammans med Kessie.

Ju mer jag grunnat på frågan hur jag gjorde, ju svårare har det blivit att ta mig tid för att skriva det här bloggavsnittet, för det känns som det är så mycket som spelar in. En sak som jag tror är ytterst avgörande för att få till det vi fick till, är hur jag ser på mina hundar, mig själv och inte minst de fel som uppstår.

Att se de fel som uppstår som information istället för någon form av misslyckande är en tanke som hjälpt mig mycket och under många år. I det här fallet kan jag ens knappt kalla det fel, för det var snarare så att vi inte hade hunnit träna in så mycket som behövdes för att sätta programmet enligt min målbild. Faktum var att vi aldrig hade satt allt i ett svep på träning, så tanken att sätta det på tävling var ju rätt så utopisk. Att inte bli irriterad eller stressad över detta när tävlingen började närma sig är förstås en viktig och avgörande del i det hela. Istället samlade jag information vid varje pass och investerade träningstiden där jag trodde att den skulle göra störst nytta. Och egentligen var det precis så jag tävlade. Varje start blev som ett eget träningspass, som gjorde oss lite bättre.

Inför fjärde starten, som ägde rum under tävlingens andra dag och vår tredje dag hemifrån där jag dessutom hade med vår valp, var jag rätt trött. Hade en rejäl huvudvärk och funderade över hur intelligent det var att köra denna start vid 20-tiden på kvällen istället för att köra hem. Samtidigt ville jag inte att allt jobb inför skulle vara förgäves. Så vi fortsatte jobbet – värmde och tränade och drack vatten – för att till slut gå in och få göra en riktigt härlig runda.

Det var inte enkelt, vi hade inte någon känsla av flyt och det var fortfarande inte ett komplett program så som det var tänkt. Men tillräckligt bra för att få loss rejält med poäng och ett, tu, tre så hade inte bara tagit oss in på kvallistan utan också årets näst bästa kvalpoäng (vilket ger placering tre på listan. Förra årets guldmedaljör är direktkvalad).

Jag tror många har felaktigt höga förväntningar för hur känslan bör vara när man tävlar. Vad jag erfar är det faktiskt rätt sällan den är helt hundra för någon, men det kan gå bra ändå. Är man inställd på att man får kämpa lite och att saker inte kommer gå på räls, så tror jag man har stärkt sina odds betydligt. Kanske var jag på så vis hjälpt av det faktum att vi aldrig riktigt satt det på träning – jag visste att det skulle bli kämpigt och var inte rädd för lite motstånd.

Nu har det gått sex veckor sedan dessa starter och imorgon skulle vi ha startat TTM på nytt, under – vad jag trodde – mycket bättre förutsättningar. Vi har hunnit träna en del och självklart sitter programmet lite bättre nu än då. Men för några dagar sedan blev Kessie rejält dålig. Magen kraschade helt och hon kräktes upp mängder med vatten. Vi fick knappt i henne någonting och under den sena kvällen var vi väldigt säkra på att vi morgonen därpå skulle behöva åka till veterinären. Jag sov inte mycket, utan vaknade flera gånger och tittade till Kessie. Sviterna av när Gnuttens mjälte brast har satt sina spår. Nu vet jag hur fort livet kan rinna ur ens händer. Dagen innan Kessie blev dålig hittade jag dessutom vår valp Bobo lekandes med en orm – troligen huggorm – så pulsen var redan förhöjd. (Allt gick bra – det verkar varit Bobo som bet ormen och inte tvärtom). 

På morgonen märkte vi tack och lov att Kessie var mycket bättre. Hon hade aptit, var piggare, skällde på oss som hon brukar när hon tycker vi är långsamma och hade ingen feber. Därför blev det inget vetbesök utan vi fortsatte med skonkost, prokolin, mycket vätska och vila. Veckans träning har därför inte alls genomförts som planerat. Detta, tillsammans med det faktum att vi fortfarande inte vet varför Kessie blev dålig, gjorde att jag igår bestämde mig för att stryka oss. Det kändes mest rätt både gentemot Kessie och våra medtävlande.

Ytterligare en faktor som jag tror är hjälpsam är att alltid ha med sig ett perspektiv ”bortom tävlingen”. Att se varje tävling som en del i något större är en av de tankar jag skriver mer om i boken Starka tillsammans – i träning, tävling och tanke. Likaså vårt viktiga ”varför”. Detta var ju på ett sätt även den strategi jag använde under de fyra starterna – att se varje start som en förberedelse inför nästa. 

När det gäller morgondagens tävling, så inser jag nu att den faktiskt fyllt en stor del av sitt syfte. Jag anmälde mig för att jag ville stärka upp vårt TTM-program, samt komma igång ordentligt med Kessies heelwork-träning inför klass 2. Allt det där har jag fått gjort tack vare vår tävlingsanmälan – och det hade inte blivit gjort utan den, för jag vet att jag dansar bäst på deadline 🙂

Hade jag gjort som många rekommenderar och inte tävlat ”förrän vi är klara”, så skulle jag helt avstått två-dagarstävlingen i juli och enbart satsat på morgondagens två starter. Det hade varit väldigt synd, för då hade det ju inte blivit tävlat alls och vi hade inte haft något SM-kval. Det där med att tänka bortom tävlingen handlar ju också om att inte ta förgivet att förutsättningarna är bättre sedan, utan tillvarata det man har just nu.

Jag vet inte riktigt hur vi ligger på listan nu, för den är inte uppdaterad på ett tag, men kvalperioden går ut i slutet av denna månad, så det finns ändå visst hopp om att komma med. Det vore verkligen en oplanerad bonus och just därför är det ingen ko på isen om vi inte gör det.  Hade det inte varit för att Pingu är så gammal, så hade jag nog avstått just i år, för att lägga krutet på SM och Nordiska i HTM som följer helgerna efter (1;a, 2;a och 3:e advent blir alltså rätt spännande;-)). Men så var det återigen det där med att tänka bortom. Nästa år kanske jag inte har chansen och jag kanske aldrig mer får två hundar som synkar så väl tillsammans på banan som Pingu och Kessie. Så – nu tar vi chansen när vi har den och kör så långt det räcker,  men inte på bekostnad av någons hälsa.