När ”En kväll i juni” spelades flitigt i samband med Lasse Berghagens bortgång, så tänkte jag att ”det där är en perfekt freestyle-låt”. Jag försökte få en kompis att nappa på idén, för jag tyckte programinslagen var så givna. Själv hade jag fullt upp med förberedelserna inför Nordiska, så tanken att göra den själv fanns inte just då. Men efteråt – när jag kände att vårt dåvarande program fick den finaste final man kan tänka sig , men ändå gärna ville vara med på AFEC-finalen på MyDog, så kom idén tillbaka.
Några dagar senare träffade jag en kursdeltagare som – ovetande om min plan – berättade att hon skulle göra den låten längre fram. Jag fick en lätt känsla av panik, för då hade jag kommit en bra bit i min planering och även hunnit prova lite ihop med Pingu och det kändes så rätt. Det var dessutom bara tre veckor kvar till tävlingen och jag hade ingen annan programidé på lut. Ännu värre blev det när hon påminde mig om att hon redan berättat det för mig för längesedan och långt innan Lasse dog. Oerhört pinsamt för mig – men jag mindes det verkligen inte alls. Jag sa då att jag självklart kunde avstå den och göra något annat, men hon försäkrade mig om att det inte gjorde något om vi gjorde varsin tolkning. Så otroligt generöst och omtänksamt och jag ser fram emot att se den i ny tappning längre fram. Det är verkligen lustigt hur det undermedvetna spelar oss spratt ibland.
Tillbaka till programplaneringen – att få planera ännu ett program för Pingu kändes superkul och eftersom jag tycker det är kul att lära mig mer om hur positionerna kan byggas ihop till en helhet, så gick jag in för att även i detta program få med alla tio i någon form. Pingu har svårast för position 7 och 10 där hon inte riktigt ser mig, så jag var lite kluven till om de egentligen skulle strykas. Men så kom jag på att om jag börjar i pos 7 och gör en kort sekvens så kan jag hjälpa henne med handen in till en tydlig start och då brukar hon vara bekväm. Position 10 löste jag genom att lägga den innan hon skulle dra av mig kavajen. Hon har ju alltid gillat att hämta och bära, så apporteringsinslag ger henne go energi. Då kan hon släppa tanken på att se mig och istället fokusera på det hon ska ta tag i ( I förra programmet kopplade jag av samma anledning ihop pos 10 med att hon skulle öppna fiollådan.)
När vi väl var i position 10 på gårdagens tävling, som alltså då var AFEC-final så kände jag hur Pingu alldeles för tidigt nappade tag i bakstycket på kavajen. Den tänkta signalen är att jag håller ner kavajärmen till henne. Innan dess är tanken att jag har händerna uppe i luften, i försök att göra koreografi till textraden ”Hennes hår var blekt av solen”. Nu föregick Pingu alltså det hela litegrand, vilket ju alltid varit utmaningen med henne i vad vi än hittat på (det är väl rätt typiskt för intensiva vallhundar som i alla tider avlats just på att förutse).
Under tävlingen kom jag inte så högt upp med armarna, för Pingu höll ett stadigt tag i tyget. Som tur var hade jag sinnesnärvaro att inte försöka få loss henne (vilket hade varit supersvårt för hon tycker kavajen ska av där:-). I stället fick jag i skarpt läge chans att träna på en viktig del i freestyle som handlar om att hålla masken och ”spela med” i det som sker, istället för att låta missen stjälpa flytet. Men jag tyckte det var rätt komiskt att denna gamla hund hängt sig fast i tyget, så mitt leende kanske avslöjade oss 😉
Ju fler gånger jag sett filmsekvensen, desto mer inser jag vilken bra idé det var av Pingu. Om vi gör programmet fler gånger så ska jag nog lägga in det som ”planerat inslag” för det blir mycket mer harmoniskt för henne med en så konkret uppgift. Det är en annan härlig sida i den här sporten; hundarna är ofta med och bygger program och fyller på med idéer. På tävlingen lyckades jag på något vis få henne att byta till armen innan kavajen skulle av, men nu i efterhand inser jag att det kanske går att dra av kavajen ändå, så det får vi prova.
Pingus lycka i genomförandet tillsammans med känslan av att jag vågat ”leva mig in i rollen” och i vissa partier sjunga med i låten utan att tappa fokus på vad Pingu behövde överträffade de små missarna vi hade och två av dem var jag väldigt beredd på. Men att vi skulle få höga poäng och dessutom vinna hade jag med handen på hjärtat inte ens haft som ett drömmål. Tvärtom hade jag gjort allt jag kunde för att tänka bort hela tävlingsmomentet – och så blev det ändå en form av personbästa. Den norska domaren gav oss hela 26,85 poäng och högsta enskilda poängen vi fick med You raise me up på Nordiska var 26,5. (Förra året kom vi tvåa i AFEC-finalen med snittpoängen 26,35).
I instruktörsrollen är jag oerhört tacksam över att Pingu även hann ge mig den här helgens erfarenhet av att även lättsamhet kan räcka långt. Den stärker mig i min övertygelse om att peppa andra att välja låtar och idéer som de själva går igång på just nu. Det kan låta självklart, men ibland tror jag att folk uppmanas att lägga för stor vikt vid teknik framför passion. Det vi gjorde igår var helt rätt för oss just nu och det sken tydligen igenom!
Förra programmet (You raise me up) har vi lagt åtskilliga timmar på under 1,5 års tid och jag tycker att vi där fått med ”allt vi kan”, så svårt vi kan. Vi har fått hjälp av så många på vägen! Dessutom är det ett program som känslomässigt betyder så mycket för mig att det liksom inte går att toppa på den fronten heller. På Nordiska stämde allt och den enda missen jag egentligen kommer på är att jag hade glömt dra ner tröjan över rumpan 😊 Koreografimässigt finns det förstås massor som kunde blivit bättre. Min kropp lär sig långsamt och ju mer tekniskt det blir, desto svårare – så ju närmare Nordiska vi kom, desto mer insåg jag att nu får jag släppa tekniktänket och låta kroppen göra det den hunnit lära sig. Jag ser själv stor förbättringspotential i armar och uttryck men jag hade behövt mycket mer träningstid för att få ut det i kroppen. Tidigt i höstas bestämde jag mig för att den tid jag har att lägga på detta vill jag spendera tillsammans med Pingu – inte genom att ”torrgå”. Och det lilla jag har ”torrgått” innan har inte känts så meningsfullt, för alla rörelser blir en helt annan sak när jag har Pingu vid min sida. Hon är väldigt beroende av det lilla hon ser och just därför styrs varje arm och handrörelse av responsen från henne. Och så är det mycket roligare tillsammans 😊
Om båda programmen ”analyserades sönder” så tror jag de flesta skulle hålla med mig om att You raise me up är tekniskt mycket mer avancerat, men när det gällde att leva sig in och leva ut så är ”En kväll i juni” mycket enklare för mig. Och det är det som är så härligt – och ibland frustrerande – i freestyle; att saker inte alltid faller ut som man tror.
Var och ens tävlingsprestation är också så individuell, så egentligen går det inte att jämföra. Pingu gick ut som äldsta hund och när hon är inne i ringen är hon väldigt obrydd av störningar. Ett par medtävlande har nyligen debuterat klass 3 med yngre hundar och andra får kämpa mycket med mässmiljön. Där var också tre medtävlande som på en tight tidsplan körde dubbla starter (två hundar i samma gren eller två grenar med samma hund). Detta är också så fint i sporten att alla gör beundransvärda prestationer på sin egen resa och varje program är ju dessutom helt unikt.
Många har frågat mig om jag nu inte ska omvärdera mitt beslut om att avsluta vårt satsande uppåt, men det ska jag inte. Däremot kommer vi fortsätta framåt och mina nyårsplaner både för Pingu och de andra hundarna kommer i ett eget bloggavsnitt! 
Fredrik hade varit gullig och hängt rosetten på köksskåpet imorse och då blev det också tydligt hur stor den är…
AFEC har i särklass de finaste priserna och Pingu stoppade förväntansfullt ner huvudet i påsarna under prisutdelningen 🙂 Stort tack till er inom SHFK som fixat detta!
Pricken över i; efter tävlingen fick jag en varm kram av min idol Lars-Erik! Vi har följts åt från att jag började med HTM. Han är skicklig både som musiker och hundtränare och därför blir det extra kul när han gillar det vi gör!
Själva mässmiljön utanför tävlingsområdet är jobbig för Pingu nu när hon ser så dåligt så då är vagnen helt perfekt. Här har hon somnat gott och jag kunde besöka montrar och titta på den fina hundteatern med gott samvete. Jag tror faktiskt inte jag kommer ta in någon hund i mässmiljö igen, utan en rullande bur där den kan få kolla av och slippa förhålla sig till allt som händer utanför.
Tack ALLA som på något sätt har en del i detta. Inte minst Svenska Freestyle-klubben för ett fantastiskt arrangemang. Och Pingu – du är världens finaste danspartner och en alldeles fantastisk vän att få dela alla dessa äventyr med!
Jag vill gärna bidra till att fler får lättsamma och roliga tävlingsupplevelser. Här kan du se nuvarande utbud av mina online-kurser för tävlingsförare!