Grit – som närmast kan översättas till “beslutsamhet” eller “jävlaranamma” är ofta en hyllad egenskap när vi pratar idrottspsykologi. Att ha “grit” kan vara avgörande för att nå sina mål och klara svårare förhållanden än andra.
Även inom hundsporten brukar den egenskapen beundras, tex när vi pratar om personen som “tar sig fram med alla sina hundar”, eller “klarar av alla hundar” eller “ligger i toppen år efter år”. Men grit kan i vissa sammanhang också vara en rätt förödande egenskap, exempelvis för den som lever i en dålig relation, i ett missbruk eller som alltför ofta kör sitt eget race på bekostnad av omgivningen (kanske på bekostnad av en hund).
Som hundsportare har jag många gånger känt att jag skulle vara förtjänt av att ha starkare grit och vinnarinstinkt. Idag känner jag snarare en tacksamhet över att jag är befriad från detta. Samtidigt har jag en målmedvetenhet som gör att jag ofta fullföljer det jag bestämt mig för och jag vill gärna optimera. Termen “det räcker att göra sitt bästa” har aldrig varit till hjälp för mig, för jag tycker oftast att jag kunde gjort bättre.
Eftersom jag vet att jag har den sidan, så vill jag tänka efter både en och två gånger innan jag sätter mål som innefattar mina djur, så att det inte sker på deras bekostnad. Exakt var gränsen är finns det förstås inget facit på, men jag försöker vara noggrann med mina varför och att drivkraften bara handlar om oss och inte alls om andra (jag undviker alltså att göra saker för att ”bevisa något” eller ”för att andra ska få se”).
Så sent som i slutet av förra året höll jag ändå på att trilla dit. Då drabbades jag av lyxproblemet att ha kvalat in till mästerskap tre helger i rad. (SM i Teamwork to music i Linköping, SM i Heelwork to music i Stockholm och sedan Nordiska mästerskapen i HTM i Finland). “Vilken cool grej” var min första tanke och tänkte att “det blir spännande att se hur man tacklar det här”. Med lite eftertanke så insåg jag att den planen kanske inte var så schysst mot gamla Pingu som var involverad i alla tre äventyren – och egentligen inte mot mig själv heller. Varje mästerskap skulle innebära längre resor med en eller flera övernattningar och däremellan behövde jag förstås också jobba. Den fjärde helgen som följde efter var julafton…
Till slut bestämde jag mig för att stryka SM i HTM eftersom jag deltagit i det två gånger tidigare och istället lägga energin på TTM-SM och landslagsuppdrag, vilket skulle bli helt nya erfarenheter. Några tyckte att det var ett märkligt beslut och menade att störst chans till medalj för vår del nog fanns på HTM-SM. Själv landade jag i att det med en 11 år gammal hund skulle kännas mer tryggt att gå in för att lära mig nya saker, än att tänja på mina prestationsgränser. Vi har ju ett SM-brons i bagaget, som jag är väldigt stolt över. Dessutom synkade TTM-starten väl med att komma igång lite mer på riktigt med vår yngre hund Kessie – som alltså då var med i laget tillsammans med Pingu.
Efter Nordiska, som gick fantastiskt bra, så är det några i landslaget som i all välmening försökt peppa mig att ansöka till landslaget även i år. Det har varit svårt att säga nej, för jag har fått trevliga erbjudanden om samåkning på resor och hela upplevelsen i Finland var fantastisk. Hade Pingu varit ung och frisk så hade jag utan tvekan tagit den chansen.
Jag har alltid ett öga på hennes kropp, vilket såklart är sunt – vi tävlingsförare upptäcker nog små förändringar före många andra – men jag känner också att tävlande på den nivån ändå ger en del träningspass som inte i första hand är för hundens skull, utan för prestationen. Det är där ens “grit” kommer in – där man vill så till saker lite bättre, lite säkrare, lite snyggare. Pingu har i alla år älskat att träna och hon gör det fortfarande, så frågar jag hennes huvud så ska vi köra, men jag ser också hur hennes kropp i kombination med alltmer försämrad syn gör att hon vill mer än hon klarar.
Så – jag har landat i att det kanske hade gått att “få ut” ännu mer. Kanske får jag aldrig mer ett så bra läge att söka till ett landslag inför ett VM. Kanske saknar jag en del av det “grit” som de mest högpresterande hundsportarna besitter och som hade gjort att man såg förbi de här sakerna. Men lyssnar jag inåt så känner att det här beslutet är helt rätt.
Säkert har jag blivit färgad av det som hände med Gnutten och som gjorde det så glasklart för mig att bara för att vi är övertygade om att vi tränar belöningsbaserat och lustbetonat, så betyder det inte att det vi gör är rätt.
Tidigare i år var vi på en skidresa och även där ville Pingu helst varit med på alla turerna, men det klarar inte hennes kropp. Vi fick anpassa så att det blev lagom ansträngande.
Men – Pingu skulle bli hemskt olycklig om hon kände sig bortprioriterad. Istället för att fortsätta på toppen i den gren vi älskar, börjar vi därför som nybörjare i en för mig helt ny gren. Jag tror det är mycket tryggare och säkrar att vi inte överträder våra förmågor. Pingu är lika glad oavsett, bara hon får vara med och träna. Det känns lite häftigt att hunden som jag började tävla vid 11 månaders ålder, eftersom hon var så redig och “brådmogen” nu vid 11,5 års ålder precis debuterat i en ny gren och det blev en fin debut i harmonisk känsla och 95 poäng av 100 (felen som renderade avdrag var givetvis mina.) Detta blir den sjätte grenen Pingu tävlar (tidigare vallning, lydnad, spår, Teamwork to music, och Heelwork to music).
Jag har redan många tankar om rallyns förtjänster i relation till andra grenar men de får komma i ett eget avsnitt eller Facebook-inlägg framöver.
Tack till min träningskompis Anna Wernersson som följt oss på merparten av resan och som också tipsade om ett podd-avsnitt med rubriken Grit eller quit, precis när jag behövde det och som också gav idén till det här bloggavsnittet.
För att läsa mer om online-kursen Tävla som du vill, klicka här
Tack för att du delar med dig av underbart kloka tankar och beslut.