Det går bra nu!

Helgen som gick var en sådan där riktig superhelg och den påminde mig om att jag just nu har det väldigt bra, på väldigt många sätt. Jag behöver inte gå tillbaka längre än ett år för att jämföra med den totala motsatsen – och då var rubriken ”Det går inte så bra nu”. Då kändes det så osannolikt att kunna drabbas av så mycket elände på en och samma gång – och på motsatt sätt känns det nu.

Det är härligt att få känna så och jag tänker inte säga ”peppar, peppar ta i trä” för jag tror inte på att undertrycka tacksamhet. Tvärtom tror jag att de flesta av oss skulle må bättre om vi blev skickligare på att stanna upp och njuta i stunden när saker är som bäst.

I lördags besökte vi Ulricehamns Brukshundklubb, där jag och Pingu tävlade Heelwork to music. Innan jag anmälde mig fick jag tänka till ordentligt kring huruvida det var smart eller inte att tävla så tätt inpå VM som går av stapeln på fredag. Eftersom jag aldrig upplevt att vi blir sämre av att tävla, så valde jag att anmäla. Dessutom är vi ju ”bara” reserver, så det kändes kul att få göra ett par starter efter en period där vi skulle ha toppat formen så mycket vi kan.

Det blev inte våra livs rundor sett till känslan – utan tvärtom bjöds vi på utmaningar – men det blev resultatmässigt något av det bästa vi presterat hittills. Vi vann båda klasserna trots att det var 20 starter i varje och slog ekipage som vi tidigare inte lyckats slå. Dessutom gjorde vi personbästa på poängen sett till vad vi levererat på en och samma dag (27,65 i första och 26,7 i andra. Vår tidigare personbästa är 27,75).

Den korta sammanfattningen är att Pingu i runda 1 var splittrad pga att hon ville ha mycket mer span än förväntat på sin älskade husse som filmade (han brukar inte vara med när vi tävlar). I runda 2 hade vi annan filmare – tack Jessica – men jag hade inte riktigt kroppen med mig och jag tror att jag hade ätit och druckit för dåligt i värmen. De oplanerade svårigheterna blev ju dock enbart boostande eftersom vi trots dem fick loss så höga poäng. Så lärorikt och viktigt att få uppleva att de där missarna som kändes så stora där och då inte alls var så farliga i praktiken. Är också mycket glad för att vi fick till vårt nya avslut på programmet, som vi tidigare inte testat på tävling. Tack alla som hjälpt oss med detta och peppat oss att våga ha det.

Tack Monster Petfood för fantastiskt fina priser och tack UBK för en kanonfin tävling!

Nu ser jag och Pingu fram emot att få visa vårt program på VM – för även om vi inte behöver rycka in som ersättare, så har vi blivit tillfrågade som föråkare. Att få göra programmet inför de bästa i världen inom grenen är absolut en utmaning som räcker mer än väl. Och oavsett om det blir tävling eller uppvisning så kommer vi ta hand om vår runda på planen, som om den vore vår sista. Att Pingus kropp fortfarande bär och att starren i hennes enda öga inte utvecklats snabbare än vad den har, är fler saker att vara tacksam över.

Efter tävlingen fortsatte färden uppåt landet för att besöka en valpkull:-) Detta lyckades vi sammanslå med en mysig visit hos Heléne & Leffe, samt ett besök på kennel Vallmyra som fött upp vår första Working kelpie I-or och som nu ordnade en ”Alla WK:s vallar-dag”. Fredrik och Kessie fick till bra träning på nya får och det var så kul att återse härliga Ragnhild igen. Hon är en levande citatmaskin och man blir väldigt road i hennes sällskap. Dessutom fick vi träffa fina släktingar till Kessie, vilket var jätteskoj!

Kessie och hennes halvsyster Mäjbi – lika som bär!

Och söndag eftermiddag var det då dags att träffa valpkullen, där vi tingat en tik. Allt som mötte oss uppfyllde förväntningarna med råge, så nu är allt klaffat och klart och den här söta lilla tjejen kommer flytta till Lyckagård om några veckor.

Tack Jenny Viktoriadotter för förtroendet att få köpa en valp från er!

Det finns väl ingen som kollar på valpar utan att köpa en, sa någon, men faktum är att detta är den tredje kullen vi anmält intresse för och besökt under våren så vi var själva inte lika säkra på den saken 🙂

Någon annan undrade om vi inte är nöjda med Kessie för henne har vi ju bara haft ett år – och mer nöjda än vi är med hennes fina mentalitet kan man nog inte bli. Kessie var dock en efterträdare till vår förra kelpie Ruffe och hennes ankomst var inplanerad innan Gnutten dog. Nu känner vi oss känslomässigt redo för att åter ta oss an en BC-valp och därmed blir ordningen återställd med tre hundar på gården, en äldre och två som vi kan träna med desto mer. Det är framförallt Fredrik som är i behov av ytterligare en vallningskompis och själv tycker jag det är värdefullt att nästa valp kommer medan Pingu är tillräckligt pigg för att ha glädje av det hela.

Men sorgen efter Gnutten gör sig alltjämt påmind och om jag kunde få henne tillbaka i utbyte mot all den lycka och det flow som jag upplever just nu, så skulle jag inte tveka en sekund. Nu är det som det är och det är fint att också få ha positiva känslor vid sidan om sorgen. Det är väl det som är livet – glädje och sorg – sida vid sida. Ibland glömmer vi kanske det när vi tycker att andra verkar ha det så bra eller enkelt. Även om livet är långt ifrån rättvist så får alla genomleva sina största sorger och dessa hämtar man kraft till under sina bästa dagar.