23/3, 2023, höll SLU ett webbinarium om ”Sociala tjänstehundars bidrag i samhället och upphandling av hundteam”. Som bakgrund till detta finns en rapport om just Sociala tjänstehundar, framtagen i samarbete med det privata företaget Terapihundskolan. Rapporten heter ”Sociala tjänstehundar – användning, lagstiftning och djurvälfärd i möte mellan hund och människa”.
I rapporten definieras en social tjänstehund – utan referens – som att den ”alltid är utbildad och alltid arbetar tillsammans med sin förare”.
Det upplägg som beskrivs i rapporten bygger i stora drag på lämplighetstester och träning av hundar som på olika sätt ska fungera som resurs i hälsofrämjande arbete. Med en bakgrund som handikappvetare + aktiv inom hundsport (just nu på VM-nivå) så har jag länge haft svårt att se hur de effekter man vill ha fram i detta arbete ska komma genom träning av hundarna. Min personliga övertygelse och erfarenhet är att effekterna snarare skapas i äkta relationer och att många växer av att utvecklas tillsammans med en hund – snarare än att få möta en hund som uppvisar specifika färdigheter.
Med det sagt vill jag tillägga att jag självklart anser att det finns behov av specialtränade hundar i specifika sammanhang – exempelvis våra assistans- och ledarhundar som arbetar utifrån ett mycket avgränsat och specificerat syfte och där specifika och intränade förmågor är nödvändiga och mätbara. Bakom ledarhundar finns ett omfattande avelsarbete och träningen bedrivs på en mycket hög och professionell nivå. En ledarhund kostar idag ca 300 000:- och innan träningen påbörjas har de levt sitt första år hos en fodervärd för att man därefter ska kunna utvärdera om det är lönt att påbörja omfattande träning.
Det finns i samhället ett mycket stort behov av att bara få vara med hundar – som då deltar i hälsofrämjande arbete i egenskap av hund. I min yrkesverksamhet har jag alltid brunnit för just detta – att tillgängliggöra kontakt och samspel med hundar för fler människor. Att påstå att dessa människor generellt är i behov av ”utbildade” hundar blir kontraproduktivt, eftersom det då blir en kostnadsfråga som inte är till deras fördel. Eftersom målgruppen inom detta fält är mycket bred – allt från ensamma äldre, till ungdomar med problematisk skolfrånvaro och personer inom LSS – så är det också omöjligt att definiera vilken träning de här hundarna skulle behöva (och därmed har man heller inget underlag att mäta och bedöma). I detta ryms också en diskrimineringsaspekt. Så snart vi kategoriserar hundar och vilka färdigheter de behöver ha inom socialt arbete, så kategoriserar vi också människor. Det finns – vad jag vet – ingenting som säger att en person med exempelvis intellektuell funktionsvariation eller autism inte är lika bra på att bemöta hundar som alla oss andra. Däremot har jag många exempel på personer med funktionsvariationer som är extremt skickliga hundtränare.
Flera privata aktörer har trots det försökt etikettera allt fler så kallade tjänstehundar och i rapporten framhålls att detta blivit en djungel som är svår för alla att överblicka. Merparten av de studier som hänvisas till i forskningsrapporten handlar om effekter av hundar, snarare än effekter av det som beskrivs som sociala tjänstehundar, men detta framkommer inte så tydligt. Detta har väckt många frågor hos mig och jag passade på att ställa några av dem under webbinariet:
Fråga från mig: Finns det någon forskning där effekter och/eller välvärd hos specialtränade hundar jämförs med outbildade/vanliga hundar?
Svar från Lena Lidfors:
Hej Jenny! I rapporten stödjer vi våra rekommendationer om att hund och förare ska vara utbildade och hunden lämplighetstestad på internationella riktlinjer och även svenska rekommendationer för vissa grupper. Vi skriver inget om specialtränade. Det krävs kunskaper hos hundföraren för att säkerställa en god välfärd för hunden och en låg risk för klienterna/ brukarna/ skoleleverna/med flera.
Fråga tillbaka till Lena Lidfors: Hur definierar ni på SLU skillnaden mellan utbildade hundar och specialtränade hundar?
Den här frågan blir inte besvarad.
Följdfråga: Finns det i Sverige oberoende och evidensbaserade tester för att säkerställa hundens lämplighet?
Sammanfattning av muntligt svar från Sara Karlberg/Terapihundskolan: Nej, det finns inte utan testerna baseras på hennes egen erfarenhet och hon började med dessa för 15 år sedan. Sara framhåller att det finns en tydlig jävsituation i detta, men tror att det är branschens önskemål att det ska vara som det är. Therese Rehn från SLU inflikar att det finns behov av att forskningsmässigt titta närmare på detta.
Fråga: Hur ser ni på de lyckade exempel som finns i Sverige idag med tex hunddagis med dubbelsyfte där helt vanliga sällskapshundar gör stor skillnad för många människor. Är den typen av verksamhet inte aktuell i de upphandlingar vi diskuterar idag?
Sammanfattning av muntligt svar från Lena Lidfors: Lena beskriver att hon inte riktigt känner till den typen av verksamhet och säger lite svävande att hon tycker det låter långsökt att en sådan verksamhet skulle fylla ett terapeutiskt syfte (…) Sara Karlberg inflikar att hon känner till den typen av verksamhet och att det finns lyckade exempel. Frågan om denna verksamhet inte är aktuell inom offentlig upphandling förblir obesvarad.
Sammanfattning
- Jag kan konstatera att det koncept jag själv skapat och förespråkar – Resurshundförare – där allt fokus ligger på förarens kompetens och där hunden deltar i egenskap av hund) inte ryms inom SLU:s definition av Sociala tjänstehundar. Det är inget problem i sig, men det blir problematiskt både ur ett konkurrens- och tillgänglighetsperspektiv när ett specifikt koncept framställs som det enda rådande.
- Upplägget kring Sociala tjänstehundar är baserat på riktlinjer och rekommendationer framtagna av privata aktörer med ekonomiskt intresse i lämplighetsprov och certifieringar. Dessa riktlinjer och rekommendationer är inte evidensbaserade. Hänvisningen till internationella riktlinjer behöver inte vara till fördel med tanke på att Sverige ligger längre fram än många andra länder såväl vad gäller djurskydd liksom delaktighet.
- Att man inom sammanställningen inte kommit i kontakt med hunddagis med dubbelsyfte förvånar mig då det finns många sådana över hela landet. Lena Lidfors var inför rapporten i kontakt med mig via mail (2020) och jag berättade då om vårt koncept och lämnade länk till boken Starka möten – hundar för hälsa och livsglädje , där ett hunddagis med dubbelsyfte som funnits i 25 år beskrivs ingående.
- Med tanke på den djungel av titlar och begrepp som beskrivs i forskningsrapporten så känns det särskilt viktigt att undvika all marknadsföring som på något sätt kan vara vilseledande. I slutändan är det de personer som behöver insatserna som mest som kommer drabbas – och jag tror även att det missgynnar medverkande hundar på många plan. Att beskriva en hund som anställd, att en hund gör karriär, eller att den skulle förstå begreppen arbetsliv och fritid är missvisande på många sätt.
- Om det mot all förmodan skulle komma ett oberoende test som kan säkerställa välfärd hos de hundar och/eller människor som deltar i hundassisterat arbete – och utan att diskriminera eller stigmatisera – så är jag inte negativ till det. I väntan på att det testet tas fram så kommer jag fortsätta verka för att vi inom detta fält anställer empatiska hundförare – och inte hundar – samt att det ansvar som ligger på hundföraren är tydligt definierat och att varken hundföraren själv eller uppdragsgivare vilseleds av subjektivt utformade tester, titlar och certifieringar.
Den här bilden sammanfattar vår syn på såväl människor som hundar och utgångspunkten i vårt arbete är ”behov som möts”. Mer om värdegrunden bakom detta koncept kan du läsa här
Mer info om kommande utbildningsomgång för Resurshundförare finner du här