Framåt behöver inte betyda uppåt

För ett par veckor sedan var jag och Pingu på landslagsläger. Det blev en oväntat känslofylld helg av flera skäl. 

Inledningsvis skulle vi presentera oss för Lena Westling – en danspedagog som var gästande coach. Att boka ett pass för henne var helt frivilligt och med tanke på hur jobbigt jag tycker sådant är så förvånade jag mig själv genom att i god tid innan lägret – och utan större tvekan – boka in mig.

Det som blev jobbigt var själva presentationen, som också skulle innefatta hur vi ville använda våra träningspass under resten av helgen. Jag försökte få fram att jag denna helg främst ville fokusera på Pingus träning, eftersom jag vid tidigare läger i första hand fokuserat min egen koreografi. Pingu har så tålmodigt väntat vid åtskilliga pass när jag ska lära mig saker och jag förstår ju att vår tid är på väg att rinna ut. Den tid vi har kvar vill jag ska vara hennes till 100%. Och när jag skulle formulera det så bara brast det. Jag var så oförberedd på alla tårarna och kände mig jättedum.

Det tog flera dagar innan jag förstod vad alltihop handlade om. Först trodde jag det var min gamla gympaskräck som gjorde mig helt labil – och det kanske det var på ett omedvetet plan – men jag förstod sedan att detta framförallt handlade om försluten av Gnutten. Chocken och vanmakten över när och hur hon lämnade oss har fått mig att omedvetet lägga väldigt mycket energi på att förbereda mig för när det är dags för Pingu. Eftersom Gnuttens historik var som den var, så borde jag egentligen varit förberedd även på hennes öde och det var jag på det förnuftsmässiga planet, men jag var inte beredd i mitt hjärta och den smällen blev oerhört hård. Jag trodde att jag bearbetat det mesta, men sorgen har fler skikt än man tror…

Gnutten & Pingu, för två år sedan.

Själva träningen för Lena Westling var kanon och resten av lägret gick jättebra. Det var riktigt skoj att även bolla hundträning med våra fina landslagsvänner och jag älskar freestyle-folkets lösningsfokuserade tankesätt med en genuin vilja att förstå och underlätta för hundarna. Är också så tacksam över att det inte finns någon känsla av press och stress i laget. Jag har ju aldrig i hela mitt liv tävlat i ett lag, så det är extra värdefullt att kunna konstatera att det inte verkar påverkar mig negativt på något plan.

Att få “peaka” med en 11 år gammal hund är helt fantastiskt. Men vad gör man efter man har peakat? Pingu har överlag känts fin i kroppen i höst och det finns egentligen ingenting som säger att det behöver ta slut nu. Det senaste halvåret har vi tävlat sparsamt, dels eftersom jag inte vill riskera att Pingu tränar för mycket och dels eftersom jag med råge känt mig så oerhört nöjd med allt vi uppnått. Vi ligger helt otippat tvåa på kvallistan till SM, vi har ännu mer otippat uppnått årets högsta resultat i HTM (28,5 poäng) och snart ska vi tävla för landslaget för första gången (på VM:et i våras var vi reserver och “föråkare”. Denna gång är vi med som ordinarie).

Allt detta är så långt över mina förväntningar och det där med att hela tiden maxa och optimera har jag inte riktigt i mig. Kanske är det en del jag ”saknar” som tävlingsmänniska, men samtidigt är jag rätt tacksam över att jag slipper den delen. Det är härligt att få känna sig nöjd, utan att vara bäst och jag har så fullt upp med mina personliga utmaningar.  Efter Nordiska har vi äran att åter ha erövrat en kvalplats i Agrias ”Freeestyle Elite Challenge” på MyDog i januari och därefter behöver vi nya mål. Mål som absolut inte behöver handla om att överträffa egna resultat, utan som ”bara” ger oss fler roliga träningspass tillsammans. Och när jag tänker den tanken så blir det så tydligt för mig att framåt inte behöver betyda uppåt.

Jag har lite olika alternativ i huvudet – kanske bgör vi ett nytt program i Heelwork eller Teamwork to music, eller så väcker jag liv i tanken om ett freestyle-program med friskvårdsövningar eller så passar jag på att tillsammans med Pingu lära mig rallylydnad… Många av mina kursdeltagare tävlar rally, så jag känner att det är hög tid att få en fördjupad förståelse för vad den tävlingsutmaningen handlar om – och det tror jag bara man kan få genom att prova själv. Pingu gillar ju alla former av närarbete och vad jag förstått så innehåller de lägre klasserna inte några rörelser som kan vara vanskliga för äldre hundar.

Min vilja att lära mig mer om freestyle kommer jag få utlopp för tillsammans med Kessie och jag hoppas också att hon kommer uppskatta tävlingslydnad. Vår valp Bobo fortsätter visa fina talanger som spårhund så tillsammans med henne vill jag verkligen återuppta mitt brukstävlande. Drömmen om ett brukschampionat är fortfarande inte uppnådd med någon hund, så den lever kvar!

Och Pingu som ställt upp för mig varenda dag i vått och torrt, vad jag än hittat på, ska aldrig få känna sig på undantag, så vi måste ha egna mål. Men nu närmast fokuserar vi på de roliga äventyr vi har framför oss och även om jag brukar säga att man ska ta hand om varje tävling som om det vore den sista, så klarar jag inte av att tänka så just nu. Istället väljer jag att tänka att vi fortsatt är mitt i äventyret!