Brev till Gnutten

 


Kan man skriva ett brev till en hund, som inte längre finns?

Jag vill inte använda ordet död, det känns för definitivt.

Det tog ett par dagar innan jag berättade på nätet. Där finns så många som skrattat åt dina upptåg och ditt härliga minspel. Så många som visat omtanke och som delade vår starka önskan att du skulle överleva. Jag fick en märklig tanke; om jag inte berättade, så skulle det vara som om du fortfarande levde. Då skulle allt vara bra.

11 veckor har passerat sedan du lämnade oss. Det har utan tvekan varit den tuffaste tiden i mitt liv. Ibland har jag skrattat ändå och efteråt har jag känt skam för det. Hur kan man skratta, när man förlorat dig? Samtidigt vet jag att om du ser mig, så vill du inte se mig ledsen. En klok vän sa att man måste få skratta för att orka gråta. Det ligger mycket i det.

Första kvällen utan dig minns jag att jag tänkte ”Jag kommer aldrig mer sova gott”. Men ibland drömmer jag om dig och då vaknar jag med ett leende. Det slocknar så snart jag inser att jag aldrig mer blir väckt av dig. Att mötas av din speciella lilla mule på morgonen var en obeskrivlig känsla. Vi kallade dig lilla Snooze.

Det blir aldrig som förut, men tack vare allt du lärde oss så har vi hittat en ny vardag. Du var ju världsmästare på  att hitta lyckan i det enkla, så där som hundar gör. Du var alltid valp. Du jagade löv, hoppade i vattenpölar och gillade inte att vara själv. Jag är tacksam över att vi i så hög grad vi förmådde lät dig vara dig själv och att du sällan var ensam.

Vi var så nöjda med ditt namn. Allt du gjorde var så gnuttigt, på ditt eget speciella vis.

Det känns märkligt att det har flyttat in en ny hund på gården. Ingen kan ersätta dig, men hon hjälper oss att hantera sorgen. Ibland tror jag att en del av dig finns i henne. Allt blir lättare om vi tänker så. Även Pingu  uppskattar sällskap. Hon saknar dig mycket. Ibland ligger hon på dina favoritplatser.

Vi hoppades så att du skulle vara kvar och trotsa de dåliga prognoserna. Vi klarade inte att tänka att det skulle bli på något annat sätt. Varför skulle du med nöd och näppe överleva den där kvällen när mjälten brast, bara för att lämna oss fem veckor senare?  Det kommer jag aldrig förstå.

Husse säger att det var för att vi skulle få ta farväl och att han är tacksam för att han fick göra det. Själv våndas jag med tankar om jag hade förstått allvaret ännu tidigare och du inte hade förlorat lika mycket blod som du gjorde – hade cancern spridit sig i långsammare takt då?

Nu gråter jag. Igen.

Eftersom du älskade att simma så hade vi tänkt sprida din aska i havet, men de fem kilometrarna dit kändes för långa. Jag ville inte lämna det sista jag hade av dig. Därför fick du din minnesplats i bäcken i fårhagen. Jag stannar och pratar med dig ibland, men jag tror inte du är där. Jag tror du skuttat genom bäcken på ditt eget speciella vis, hela vägen ut till havet.

När vi fick beskedet om hemangisarkom så bestämde vi oss för att göra färdigt naturpoolen så snart vi kunde. Det var ju ditt och husses projekt. Vi har sett framför oss hur du skulle springa från vardagsrummet, över uteplatsen, upp på bryggan och hoppa rakt i vattnet, så där som du älskade. Vi tänkte att om du överlevde april så skulle vi hinna.  Stenar och dammduk levererades dagen innan du lämnade oss.

Några dagar senare kom dina hoopers-bågar som vi skulle haft till ditt heelwork-program. Planen var en regnbågs-girlang över bågen och så skulle vi dansa tillsammans till ”Somewhere over the rainbow”. Du hade förmodligen tyckt att det gick för långsamt och undrat om vi inte kunde slå på dina vanliga låtar; Små grodorna eller Calcutta.

Pingu och jag gjorde ett minnesprogram till dig. Låten var Ser du månen där du är ikväll?

Den sista raden är så stark. ”Blundar du är vi tillsammans igen. Blundar jag är vi tillsammans igen.”

Jag känner tacksamhet över de två tävlingar vi hann göra; appell spår och heelwork klass 1. Du var så duktig och jag tror vi båda var lika stolta. Jag minns att jag tänkte att den här hunden blir riktigt skojig att tävla med. Jag längtade efter att vi skulle få visa ditt fina uppletande. Du var den bästa uppletandehund vi någonsin haft.

 

Husse såg fram emot att starta dig på vallhundsprov. Du hade utvecklats så fint under hösten. Den höst då du mådde som bäst, men som ändå skulle bli din sista.

Damm-projektet har fortsatt och  istället blivit terapi. En fin träningskompis sa att du kommer bada där på nätterna. Ser vi en liten pöl på morgonen så är det vatten som skvätt upp när du hoppat i.

Ditt halsband hänger kvar i bilen. Pingu har ätit upp ditt specialfoder och blivit en liten tjockis.

Luna jamar mycket och är ofta där du brukade vara.

Fåren undrar nog också, särskilt Bällman.

Dina favoritleksaker är orörda på den höga hyllan i träningsrummet. Ingen annan får ha dem. Vi har kompostgaller runt din lilla säng. Ingen annan får sova där. Täcket bär ännu din doft. Snart måste vi ta bort gallret, för vi måste sätta punkt för sorgen. Du lärde ju oss så mycket om att fånga dagen.

Nu försöker vi skapa mening genom att starta två insamlingar i ditt namn; en för Cancerfonden och en för Operation Smile. Vi hade först svårt att välja och insåg att du hade valt båda. Du hade en väldigt speciell förmåga att få alla att känna sig sedda. Du älskade både barn och vuxna och fick alla att skratta.

Gnutten & Tilia

Dessutom fick du själv många sjukhusbesök som valp, där du bland annat opererades i munnen. Du har alltid varit så tapper och klarat så mycket, mot alla odds.

Vi har aldrig ångrat att vi tackade ja till dig. Trots den enorma sorgen och vår kamp, så hade vi tagit samma beslut igen. Det säger en del om vilket kärleksfullt och fint litet djur du var. Sorgen är brutal, men de tre år vi fick med dig är större. Tacksamheten över att det var just vi som fick uppleva dig är vår enda tröst.

Ja, det blev ett brev till en hund. Men jag tar tillbaka det där med att du inte längre finns. Du finns på så många sätt och du har nog alltid varit en ängel.

Vi älskar dig.

/Matte

4 reaktioner på ”Brev till Gnutten”

  1. Ögonen tåras när jag läser ditt brev till Gnutten. Jag som själv förlorat en mycket speciell hund kan ana hur mycket Gnutten on betyder för dig. Inget blir sig likt men på sikt kan det bli bra ändå.
    Jag läste några ord som hjälper mig: ” Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig.”
    Det låter kanske banalt men vi hittar alla vårt sätt att gå vidare.
    Ta hand om dig fina Jenny.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.