Lydnads-SM utan Pingu

När jag ser massor av duktiga ekipage här på lydnads-SM i Värnamo känner jag extra stolthet över att Pingu och jag hade kvalplats 25 bland de 81 platserna. Under torsdagens lottning högg det till lite i magen när det skulle varit vår tur. Några har frågat om vi ångrar att jag inte anmälde, men nej. Jag insåg redan i höstas att Pingus kropp inte klarar den mängdträning som de nya reglerna hade krävt.

I maj besökte jag rankingen i Helsingborg och fick då en galen idé om att anmäla till SM ändå, med upplägget att träna med max 15 min springmoment per vecka och bara se det hela som en go avslutning. Men jag insåg att det inte vore rätt mot Pingu, som ogillar att inte vara väl förberedd på saker. Blir det svårt tar hon i mer och jag skulle inte förlåta mig själv om hon skadade sig till följd av det. Att hon dessutom nu endast har ett öga gör inte saken bättre. Alldeles nyligen tävlade hon dock högsta klassen i vallning och det fungerade hyfsat med både tassar och syn, men vi har fått flera kvitton på att det är rörelser i lydnadsmomenten som kroppen inte klarar.

Jag inser också att det egentligen inte är detta SM:et jag sörjer, utan snarare de två föregående som ställdes in. Men jag försöker vända tanken till att vi har kvalat sex år i rad och fått genomföra tre SM. Ett av dessa var 100-årsjubileumet där vi bland annat satte det här cirkus-momentet, med betyg 9-10 (Carina som dömde då dömde även cirkus-momentet idag😊).

En utmaning jag hade kvar var dock att sätta saker så bra som vi kan dem på ett mästerskap. Det fick jag istället lyckas med i vintras på SM i Heelwork to music och nu satsar vi på att försöka kvala till det nästkommande.

Inför beslutet om jag skulle anmäla eller inte har jag funderat mycket på vad som är så speciellt med just SM och det är svårt att sätta fingret på. Kanske är det värdet i det där långsiktiga målet som man får sträva mot under lång tid och i olika etapper. Och så spänningen under tiden, förstås…

Under dagarna här i Värnamo har jag sett flera rutinerade förare som uttrycker en stor tacksamhet trots att inte allt gått tipp-topp, vilket gläder mig. Min träningskompis Anna gav ytterligare perspektiv på det hela. Hon drabbades av extremt svåra och speciella förutsättningar, men tog sig ändå an utmaningen på ett fantastiskt sätt tillsammans med fina Tango. Bland höjdpunkterna kan nämnas gårdagens dirigeringsapportering som var ruggigt fin trots det svåra upplägget och idag fick de en tia på vittringen.

Imorgon ser jag fram emot att följa finalen där de 20 bästa möts för att göra upp om slutplaceringarna.  Då jag även har uppdraget att skriva om SM:et för Brukshunden så kommer jag följer jag det här SM:et lite extra noggrant och nördigt😊 Vid min sida har jag vårt nytillskott Kessie – och det är första gången vi är iväg på tu man hand, vilket har varit väldigt nyttigt. Utöver välbehövlig miljöträning så inser jag att jag har släppt in henne hela vägen i mitt hjärta och känner en stor tacksamhet över att det blivit så. I sorgen efter Gnutten har jag varit rädd att jag skulle sluta mig helt, men det är väl snarare så att hundar gör våra hjärtan större.

 Imorgon blir det ett kärt återseende med Pingu. Minns jag rätt så har vi aldrig varit ifrån varandra så här länge – hon har ju till och med följt med på våra Italien-resor. Det går ingen nöd på henne alls, för hon har det jättebra hemma med husse, men det brukar ju vara vi två, särskilt i de här sammanhangen. Tack Pingu för alla äventyr jag fått uppleva med dig. Du är en fantastisk tävlingskamrat.

Bild från vårt nya heelwork-program. Vi får se om vi hinner få det färdigt inför de närmaste tävlingarna, annars får min lite äldre karaktär Eulalia göra comeback igen 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.