Tankeställare till alla oss hundtränare

Först visste jag inte om jag skulle klara av att titta på den här filmen. När jag väl gjort det kände jag starkt att jag vill dela med mig av den. Den är ett konkret och tragiskt bevis på hur hundar alltid gör så gott de förmår. Samtidigt skär det i hjärtat när jag ser hur Gnutten verkligen försöker. Nu, med facit i hand, vet jag nämligen att orsaken till att vi aldrig riktigt kom igång var att hennes mjälte hade spruckit.

Jag vill dela denna film som en tankeväckare. Både till de som påstår att hundar jävlas, är nonchalanta eller bara ”ska skärpa sig”. Men också till oss belöningstränare i en tid då 100% engagemang är trendigt och där jakten på det mätbara kan ske på bekostnad av empati.

Jag har aldrig sett Gnutten som en ”arbetsnarkoman”. Tvärtom har jag känt mig trygg i att hon är lite mer lågtempererad och tydligt visar hur hon känner. Jag trodde inte att hon skulle leka eller träna om hon inte mådde bra. Så fel jag hade.

Tre timmar efter detta pass låg Gnutten på operationsbordet. Hon förlorade en liter blod och det var många märkliga omständigheter som gjorde att hon överlevde den här kvällen. Det tog ett tag innan jag förstod att det inte var ett av hennes vanliga skov. Och jag visste inte om min magkänsla att åka till djursjukhuset var befogad eller överdriven. Jag hade turen att befinna mig i rätt träningssällskap där mina känslor bekräftades istället för att avfärdas. Det är ju inte direkt första gången jag oroar mig för Gnutten och jag förstår om folk blir trötta på mig för det. Tack  Michelle Lill, Emma-Helena Laurin och Sara Andersson för att ni är ni.

Tack Sara för allt du hjälpte mig med efter träningen och för din stöttning i beslutet att åka till veterinär. Du har en stor del i att Gnutten överlevde.

Nu har det gått åtta dagar och hon verkar tack och lov återhämta sig fint från operationen. Samtidigt genomlider vi en jobbig väntan på besked om de tumörer som fanns i mjälten och orsakade alltsammans. Om de är elakartade så har hon inte lång tid kvar. Hemangiosarkom är en sådan sak man ångrar att man googlade på. Men jag vill inte tro att all den osannolika tur vi hade infann sig förgäves.

När jag väl hade bestämt mig för att uppsöka djursjukhus velade jag mellan att åka ”hem” till Slöinge djursjukhus, cirka en timmas resväg norrut, eller fortsätta 20 minuter söderut till Helsingborg. Jag ringde Slöinge, som hade mycket för kvällen och det blev därför Helsingborg.

Då visste jag inte betydelsen av att det i Helsingborg fanns blodbank, en skickig bakjour, Michael, som är kirurg och en djursjukvårdare Mia Taverner som måste vara en ängel. Jag trodde fortfarande att jag bara skulle få ett ok för att åka hem. Sara och jag hade tempat henne vid träningshallen och hon hade 37.8 så det kändes inte oroväckande. Gnutten gick in själv och jag minns att jag tänkte ”bara vi inte tar upp tid nu för någon som behöver den bättre”. Men i väntrummet kände jag att hon började bli kall i munnen och på tassarna. Jag trodde jag inbillade mig men jämförde med Pingu som jag också tog med in, eftersom jag någonstans hade en känsla av att det skulle dra ut på tiden. Precis när jag blev smärtsamt medveten om hur kall Gnutten var jämfört med Pingu så var det vår tur.

Djursjukvårdare Mia berättade i efterhand att hon förstod allvaret när Gnutten kom upp på bordet, men hon var oerhört skicklig i att hålla allt så pass lugnt så att jag inte bröt ihop. Vi började prata om förgiftning, risken för att det kunde finnas gammalt råttgift på gården – vi har ju bara bott här i tre år och förra ägaren var 85 då han lämnade. Parallellt gjordes ultraljud som visade vätska i hela buken och förändring på levern. Gnutten rullades ur rummet för att förberedas för operation.

Min hjärna hade svårt att hänga med och jag försökte få tag på Fredrik från en lånetelefon, då min mobil hade laddat ur. Numret jag hade i huvudet stämde inte.

Veterinären kom tillbaka och behövde mitt okej på att kostnaden kunde överstiga 100 000. Bakjouren var inringd. Gnutten skulle öppnas och först då skulle de veta om operation var möjlig. Jag skulle förbereda mig på ett jobbigt besked.

– Får jag träffa henne innan operationen, frågade jag – och jag förstår ju nu efteråt att det var en idiotisk fråga. Jag hade ju precis haft henne intill mig och nu var tiden knapp. Hon behövde stärkas inför operationen. Men just då förstod jag inte. Jag bara insåg att jag inte hade tagit farväl.

Personalen var fantastisk. Jag ville ge mig ut och köpa en laddare, men någon hade letat upp en i huset som passade min telefon. Sara hade ringt och undrade hur det gick. Jag småljög lite om att Fredrik var på väg, för jag ville inte att hon skulle lämna familjen och tacomyset. Dessutom hade jag ju Pingu. Sara känner mig bättre än så och kom ändå.

När jag väl fick kontakt med Fredrik sa jag att Sara var på väg, för jag ville inte att han skulle sätta sig i bilen. Jag vet vad Gnutten betyder för honom.

Sara stannade hos mig hela kvällen. Strax efter midnatt kom kirurgen ut och gav det goda och det dåliga beskedet. Gnutten hade klarat operationen och var på väg att vakna, men orsaken till att mjälten spruckit var tumörer.

Känslorna denna vecka har varit många och motstridiga. En enorm tacksamhet över alla omständigheter som gjorde att Gnuttens liv kunde räddas. En enorm rädsla för vad som kanske väntar. Ångest över att jag inte förstod ännu tidigare – och lättnad över att jag ändå tog beslut som räddade hennes liv. Förundran över alla tursamma omständigheter och hur allt slumpade sig – att jag bestämde mig för att ta med båda hundarna till träningen, att träningsplatsen låg 20 minuter från djursjukhus med intensivvård, att personalen var så kompetent och gjorde precis allt rätt, att det var helg så att akutmottagningen var öppen nattetid,  att jag har så fantastiska träningskompisar.

Risken bedöms vara 50/50. Till Gnuttens fördel är att hon bara är 3 år. Till hennes nackdel att cancer kan vara en trolig orsak till hennes kalktumörer på halsen. Detta visste jag ju redan och vi har ju aldrig tagit hennes hälsa för given. Nu vet jag att jag inte alls är förberedd på att mista henne.

Vår speciella, fina Gnutten. Så ömtålig och så stark på samma gång. Veterinären som skötte eftervården berättade att de pratat om henne i lunchrummet och sagt att ”Om man ska ha en border collie så ska man ha en sån som Gnutten som är så kelsjuk”. Även i hennes svagaste tillstånd skiner charmen igenom. Hon har en fantastisk förmåga att nå fram till folk. Det är inte så noga vem det är, bara hon får visa sin kärlek.

Den här fina filmen fick vi på sms från djursjukhuset inför andra natten, tillsammans med texten ”Godnatt önskar Gnutten”. Så otroligt omtänksamt.  Nyligen skrev jag bloggen ”Tankar om veterinärkritik” och jag känner ännu starkare för detta nu. Tragiskt nog har Helsingborgs djursjukhus tvingats stänga nattetid under veckorna på grund av veterinärbrist. Vi hade tur att det var helg.

Bilden nedan tog vi då vi hälsade på henne. Mia, den fantastiska djursjukvårdaren, hade hört att kollegorna hade svårt att få Gnutten att kissa. Hon ringde och frågade om vi ville komma och ge det ett försök. Utan tvekan ville vi det. Gnutten kissade direkt, bajsade och åt. När vi skulle lämna henne igen, så kände hon igen Mias röst i korridoren och det syntes så tydligt att de redan blivit kompisar. På Mias uppmaning hade vi också tagit med filt och favoritleksak, så att Gnutten skulle känna sig lite tryggare.

Dagen därpå var Gnutten såpass stark att hon fick komma hem. En obeskrivlig känsla och den finaste present man kan få på Alla hjärtans dag.  Till och med Pingu blev alldeles till sig och gav henne flera pussar. Det har nog aldrig hänt innan.

Jag är just nu extra tacksam över att det är just Sara, med sin fina änglahund Wimsa, som fick pryda framsidan på Starka tillsammans-boken