Under året som gått har jag tränat mig i att inte springa på alla bollar. Det har varit både svårt och intressant. Det finns så mycket som man tror att man måste eller borde göra – eller som man helt enkelt inte kan tacka nej till – men som samtidigt ställer till det i en annan ände. Som småföretagare och frilansare är det en ständig utmaning. Ibland frångår man sin planering för att lösa saker för andra och ibland för att ett erbjudande är för bra för att avstå. Strax innan jul fick jag årets största utmaning på den fronten. Svenska Freestyleklubben hörde av sig och ville ha med sig mig & Pingu, som landslagsreserver till VM i Paris(!)
VM i Paris. Tre rätt så magiska ord. Och alldeles nyss sände jag iväg mailet där jag tackade nej. Av flera skäl är tajmingen inte rätt för oss just nu och det primära skälet är det faktum att Pingu har malignt melanom i ögat. För ett par veckor sedan ’ var vi tillbaka hos ögonexperten och mätte tumören på nytt. Den kan ha vuxit pyttelite, men inte så mycket att den preliminärbokade operationen 21/12 blev av. Istället bestämde vi oss för att avvakta en månad till och mäta igen. Och utifrån det resultatet får nästa beslut fattas. När det handlar om millimeter och konsekvensen är att operera ut ett öga kontra att ta risken att cancern kan sprida sig så är jag inställd på att beslutet inte kommer bli alldeles enkelt. När beslutet ska fattas vill jag inte påverkas av möjligheten till en VM-start, varken medvetet eller omedvetet (och ju mer jag lär mig om pedagogik och mental träning, desto större respekt får jag för omedvetna processer).
Under rådande omständigheter är det ovisst om tävlingen kommer kunna genomföras och än mer ovisst om vi skulle kunna infinna oss. Om vi väl skulle göra det, så är chansen att gå in som deltagare rätt så liten när man är andrareserv i ett lag på fyra deltagare. Men samtidigt – hela grejen; att få hoppas, att delta på träningsläger och att göra alla mentala och praktiska förberedelser; det hade förstås varit en upplevelse i sig. Kanske kommer chansen aldrig åter och kanske kommer jag aldrig ha en så lämplig landslagshund som Pingu igen. Hon är resvan, obekymrad om det mesta i omgivningen och vi har haft uppflyttningar på samtliga HTM-starter, med undantag för en där vi bröt pga hälta. Vi har presterat bättre och bättre för varje start, till och med på SM:et där vi slog våra egna kvalpoäng. Men samtidigt så självklart att välja hälsan framför resultaten och det känns också mest fair att lämna chansen vidare till någon annan, vars möjligheter att komma till start är så mycket större.
Jag väljer att tro att allt kommer att bli bra. Både läget i världen och läget med Pingus cancer. Genom de utmaningar 2021 förde med sig har jag verkligen tränat mig på att tillvarata här och nu med hundarna och det har givit så mycket. Min relation med Rudolf växte sig starkare än någonsin och vi fick i höstas ta ett vackert och långsamt farväl, efter nästan 13 år tillsammans. Det faktum att Gnuttens mående vände i våras gav helt nya möjligheter att åka iväg på saker tillsammans och att komma igång med riktig träning. Jag blev nyfiken på hur alla de saker som arbetat med så sporadiskt och periodvis skulle stå sig på tävling, så vi anmälde till våra första tävlingar. Det blev en start i appell spår och en start i heelwork to music. Båda med uppflyttningar som resultat, svansen i topp och glädje i hjärtat. Det kan låta anspråkslöst, men efter den resa vi haft så känns det ungefär lika stort som VM i Paris. Jag är tacksam över att få känna just så och arbetsmässigt känner jag en stark motivation för att dela med mig av den inställning och träningsfilosofi som möjliggjort det.
Temat för årets sommarläger blir därför ”Fokus på uppgiften”. Precis som tidigare år kommer temat ha en praktisk del och en mer filosofisk del. Den senare blir då att klura på ”Vad är min viktigaste uppgift just nu, utifrån de förutsättningar jag har?”
I den prestationshets som råder tror jag många missar att börja inifrån, där man står. Kursen Starka tillsammans handlar om just detta och från och med i år erbjuder jag den även online. I den kursen får man chans att utvärdera och utveckla sitt tävlingsprogram, utifrån sin egen resa och sina egna förutsättningar. Det är så lätt att söka lycka och framgång utåt, men jag är övertygad om att varaktig glöd och passion återfinns i motsatt rikting; det vill säga inåt. Jag tror också att våra hundar är tacksamma för om träningen läggs upp utifrån de omständigheter vi har, framför de omständigheter vi önskar att vi hade.
Eftersom restriktioner tilltar och allt känns så ovisst så har jag valt att inte ha några fysiska helgkurser under första kvartalet. Därför finns det plats för ytterligare en online-kurs som jag velat göra sedan länge; nämligen en kurs där jag stegvis går igenom mitt eget koncept för Externbelöning
Ytterligare en nyhet för i år är att utbildningen för Resurshundförare på grund av det stora intresset nu också erbjuds i privat regi. Mer om det här
Med hopp om ett gott och innehållsrikt nytt år!
Så jobbigt med Pingus öga, och ett tufft men starkt beslut att tacka nej till VM. Hoppas verkligen att det går bra med ögat. <3
Så fint skrivet och beskrivet!🥰
Det är så ledsamt med Pingus öga men ändå väldigt bra att tumören inte växer fort!🥰
Vilken otrolig resa ni 2 har gjort detta år tillsammans!🥰 Även Gnuttens resa är så fantastisk!🥰
Det är lätt att åka med i allt som sker och all prestationshets. Det är enkelt när allt flyter på och det inte kommer några motgångar! Men, är man och har varit med om en hund som är sjuk, så ändras oftast ens egna perspektiv ganska mycket! Då vill man göra varje dag till en fest för dig själv och ens fyrbenta ❤️-vän och man lägger sitt fokus på helt andra saker, som inte behöver sätta käppar i hjulet för ens och hundens fortsatta resa mot målet som kanske har blivit omprioriterat men är ett stort MÅL för alla inblandade!❤️
God Fortsättning!😊
Du är en fantastisk inspiratör! Ta hand om dig och de dina. Med önskan om ett fint 2022🥰