Om hundarna hade haft en me too-kampanj; vad hade vi fått veta då?

Illustration: Jessica Gyllström

På senare tid har jag fått höra flera tragiska exempel på hur hundar behandlas i tränings- och kurssammanhang. Jag blir frustrerad och ledsen av flera skäl – i första hand för de drabbade hundarna såklart, men också för hur ägarna behandlas och ibland förlöjligas av instruktören. Jag blir även ledsen för utvecklingen i branschen, för detta handlar inte (alltid) om gamla metoder som fått leva kvar bland utövare som är en ”produkt av sin tid”, utan det handlar ofta om beteenden bland folk som borde veta och kunna så mycket bättre. Personer som använder kunskap och målmedvetenhet för att nå resultat på hundarnas bekostnad. Ibland är det lite dolt, ibland helt öppet. Varje gång jag får ett sådant exempel berättat för mig så känner jag mig villrådig kring vad jag ska göra av informationen. Jag vill direkt klargöra att dessa exempel inte handlar om ”att man måste sätta gränser”, ”rama in”, eller ”säga nej” – utan det handlar om ren misshandel som sker inom träning som pågår för tävlingsändamål. Alltså inom träning där vi inte kan hävda att vi ”måste lösa det för hundens skull”.

Alla vi som på något sätt är verksamma inom SBK har en policy för träning och tävling att förhålla oss till. Den här policyn borde vi alla värna om genom att se till att det får konsekvenser om den inte efterlevs. Där står bland annat ”där konsten slutar tar våldet vid”. I de flesta branscher vill man ha bort utövare som inte behärskar konsten och detta är något även vi hundföretagare borde vara mer intresserade av. Med tanke på att det i vårt fall är försvarslösa djur inblandade så har vi dubbla skäl. Vår djurskyddslagstiftning är ett tredje.

En av orsakerna till alla de skandaler som kom fram under ”Me too” var att folk höll varandra om ryggen. Jag har en känsla av att detsamma sker i hundvärlden. Man vågar inte anmäla av rädsla att själv förlora något på det. Om den som borde anmälas är framgångsrik, känd och karismatisk blir det förstås inte lättare.  Enstaka idioter kommer alltid finnas, men det vi kan påverka är att vi – den stora massan – inte tyst ser på eller vänder bort blicken. Jag har själv gjort det och det är inte alltid man förstår vad man faktiskt ser. Är man ung eller ny och omgivningen låtsas som att det som sker är normalt så blir det såklart ännu svårare.

För inte så länge sedan var jag i en butik och blev vittne till hur en pappa gick över många gränser för hur det är okej att behandla ett barn. Jag blev väldigt illa berörd och lite lamslagen. Nu efteråt mår jag dåligt över att jag inte ifrågasatte där och då. Minns att jag tänkte ”han kanske blir ännu argare om jag lägger mig i” – men det var ju egentligen bara ett fegt försvar för att slippa vara obekväm. Flickans ögon kommer jag aldrig glömma och det var inte svårt att relatera till hur hon mådde just då. Nästa gång kommer jag agera helt annorlunda – det är jag helt säker på – och det är så lätt att komma fram till det när man fått lite distans och tid att reflektera.

Inte sällan försvaras övergrepp på hundar av att de ”tål” det. Ett misshandlat barn eller en misshandlad kvinna kan ju också anses ”tåla”. Det finns säkert många exempel på våldsutövare som 95% av tiden är helt reko. Men under 100% av tiden får offret ändå leva med skräcken för att det när som helst kan explodera och ske något riktigt otrevligt. En strategi som i vissa hundkretsar är själva metoden och som försvaras med orden ”han ska veta att jag har tummen i ögat”.

En fråga till er som envist lutar er mot att fysisk eller psykisk misshandel av hundar inte är ett problem, eftersom hundarna genom sin starka drift och/eller uppgasning med belöningar ”jobbar på ändå”; vad får ni ut av alltihop? Varför väljer ni inte att jaga framgång och berömmelse inom aktiviteter där inte levande varelser behöver ta skada? Om ni så gärna vill ”träna” hund och det inte är samarbetet som är grejen för er, så måste det ju vara dominansen?

Hundarnas liv ligger helt i våra händer och när en del använder sina händer till fel saker måste vi agera. Säg ifrån i stunden. Anmäl. Och se till att backa upp den som vågar ifrågasätta. Jag har många gånger önskat att förtroendevalda skulle arbeta mer synligt och aktivt med detta problem och jag hoppas det blir så framöver.  Om hundarna  hade kunnat driva en me-too-kampanj; vad hade vi fått veta då? Hade vi känt oss stolta eller skamsna över att vi inte gjorde något åt det, trots att vi kände till problemen?

Att skriva ett sådant här inlägg är lite vanskligt och jag har haft det liggande ett tag, utan att publicera. Det är ju så mycket enklare att låta bli. Jag har hindrats av tanken att det är mycket bättre att försöka utbilda i det motsatta än att kritisera och debattera. Bland annat har jag sett fram emot och fokuserat på de utbildningsdagar jag skulle haft föregående och nästkommande helg tillsammans med Kerstin Malm. Ett koncept som övergripande handlar om hur vår samvaro med hunden påverkas av rådande ”sanningar” och hur allt skulle kunna vara helt annorlunda om vi fick till stånd det spännande paradigmskifte i hundvärlden som Kerstin efterlyser. I rådande läge med corona-viruset har tyvärr dessa som så mycket annat fått ställas in, men samtidigt finns nu en annan möjlighet. För många frigörs tid och inställda tävlingar ger en ofrivillig distans till tävlande och den målinriktade träning som kan höra därtill. Under paraplynamnet ”Tid för reflektion” har vi därför skapat bokcirklar online  Till dig som vill reflektera tillsammans med oss och andra erbjuds följande alternativ:

 

18 reaktioner på ”Om hundarna hade haft en me too-kampanj; vad hade vi fått veta då?”

    1. Jenny Wibäck

      Det går fint! Tänker du på 5 löften till en tävlingshund så är det en bild som du kan högerklicka på, ladda ned och dela!🙂

  1. Bravo, bravo och bravo. Välskriven text och ett innehåll som är oerhört viktig inom alla grenar och att leva med hund. Jag har mina rötter i retrieverträningen och där finns mycket som behöver förändras. Tack för att du gör det du gör👏👏👏

    1. Jenny Wibäck

      Tack Eva. Det är verkligen tråkigt att det är så utbrett. Alla olika grenar influerar varandra både positivt och negativt – och just därför tror jag verkligen på Kerstins tänk om att det är ett paradigmskifte som krävs!

  2. Anneli Dahlström

    Instämmer med dig Jenny. Så många gånger jag sett hemska beteenden och mått dåligt efteråt. Tänk om hundar kunde prata…. Så bra skrivet, borde alla läsa <3
    Är det okej att kopiera och sprida dina "Fem löften till en tävlingshund"?

    1. Jenny Wibäck

      Tack Anneli! Det går jättefint att kopiera bilden med fem löften (bara högerklicka så är det en jpg-bild som går att spara och dela vidare!)

  3. Kristina Söderber

    Tack Jenny, för att du belyser det så bra. Att nå egen bekräftelse på bekostnad av en annan levande varelses lidande kan aldrig rättfärdigas på något sätt!

  4. Wow! Så starkt och så oerhört viktigt! <3 För mig var det verkligen huvudet på spiken. På en kurs fick jag en hundägare som alfarullade sin stressade hund bakom ryggen på mig mellan övningarna. När jag insåg vad som hänt blev jag så ställd att jag inte kom mig för att säga något, fastän jag verkligen borde. Nästa gång jag såg att personen var på väg att ta till samma sak, gick jag emellan och pratade om att jobba för att få hunden lugn istället och att inte hålla fast den. Det här är något jag mår dåligt över än idag och nu är jag väldigt mån om att prata om hur man tränar sin hund redan på första kurstillfället och jag är väldigt tydlig med att på kurs hos mig är det helt oacceptabelt. Jag brukar även förklara varför jag inte vill träna på det sättet och varför det är bättre att välja en annan väg. Men jösses, det är helt klar svårt när så många av vår tids fixstjärnor inte är blyga för att propagera för motsatsen.

    Tack än en gång för ett viktigt och väldigt bra inlägg!

    1. Jenny Wibäck

      Tack Sarah! Så tråkigt att läsa om det du varit med om. Som du skriver – man blir ställd och det är verkligen inte alltid lätt att förhålla sig. Men desto modigare att du agerade nästkommande tillfälle!

  5. Desirée Vilhelmson

    Tack för en välskriven text med ett så viktigt innehåll. Att vi är hundarnas vittnen. Att vi som står bredvid och åser måste samla mod och trots det obehagliga göra oss till vittnen för hundarnas skull.
    Det sorgligaste är att texten överhuvudtaget behöver skrivas .

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *