Det här med att ha sjuka och skadade hundar…

Under mina första 27 år som hundägare har jag varit förskonad från fysiskt sjuka hundar. Eftersom våra första tre fick bli tonåringar – och Rudolf blir 12 i år – så har det förstås blivit skavanker att behandla på ålderns höst och några händelser på vägen dit, men inget anmärkningsvärt.

Fram tills för ett år sedan har Pingus artros varit min enda erfarenhet av att tidigt i hundens liv få anpassa träning och tävling till en sjukdom. Sedan kom Gnutten. Under våra 16 månader tillsammans har hon 13 olika vårdtillfällen hos veterinären. Det händer något med en som hundägare – och tränare – när det blir så. En aspekt är att det är svårt att planera och utvärdera. Svårt att ”satsa”. Just den biten har inte tagit mig så hårt. Jag ser istället en utmaning i att fokusera på det som är istället för det som eventuellt kan bli.
En annan aspekt när magen är involverad är att man blir väldigt begränsad i sina belöningar. Matlusten är ibland är obefintlig och utbudet blir tokbegränsat. Ett av hennes specialfoder bestod av så pyttesmå platta bitar att de var omöjliga att kasta. Mata från handen blev också svårt med tanke på hennes stora överbett, vilket blev lite tragikomiskt. Varannan kula slank ut igen och det blev allt annat än flyt i träningen. Men detta är ändå bara tekniska problem.

Den riktiga svårigheten är all oro.Jag har blivit en av de där hundägarna som kan sjukdomar, mediciner, symptom och med ett brinnande intresse för hundars avföring(…) En identitet som jag inte alls vill ha och därav har jag inte skrivit om alla turer. Samtidigt är det ofrånkomligt att inte prata om det med träningskompisarna eftersom det stå starkt påverkar mig, Gnutten och allt vi gör tillsammans. Hon har klivit rakt in i hjärtat och jag är rädd att förlora henne. Den rädslan är ständigt närvarande, såväl i som utanför träning.

Upptill allt annat så upptäcktes i maj en förstorad lymfknuta i Gnuttens buk. Först förstod jag inte allvaret, men efter att ha googlat på lymfom hund så höll jag på att bryta ihop. Då våren varit orolig av flera skäl, så var jag redan på helspänn och hade inga extra reserver. Bland annat hade min mamma hastigt blivit allvarligt sjuk. Det kändes också så märkligt att vara splittrad i oron. En hund i relation till en mor, men båda två ändå något av det käraste jag har… Några dagar senare fick vi lugnades besked för Gnutten då hennes provtagningsresultat tydde på infektion snarare än cancer. Det senare kan inte uteslutas och förra veckan gjordes uppföljande ultraljud. I mellantiden har vår äldsta hund Rudolf hunnit trilla ner för trappan. Han verkade klara det bra, men andningen blev plötsligt väldigt ljudlig så han fick åka med Gnutten till veterinären. Undersökningarna gav lugnande besked; lymfknutan har minskat litegrand och röntgen + blodprov på Rudolf visade inget avvikande. Samtidigt kvarstår hans missljud och i Gnuttens fall kan lymfom inte helt uteslutas helt. Hon har fortfarande varierad dagsform där hon pendlar mellan att sova sig igenom dagarna och att vara den busigaste hund vi någonsin haft. På hemvägen tänkte jag att det viktigaste nu är min acceptans för ovissheten. Gnutten har en hel del saker vi behöver hålla koll på och Ruffe börjar bli gammal på riktigt. Jag kan inte ändra på något av det och får inte tänka att allt hänger på mig och vad jag förutser.

Två dagar senare upptäcker vi att Pingu fläkt upp en tjock ruta hud på ryggen – ca 4 x 4 centimeter och hudlappen sitter fortfarande fast i en av kanterna. Detta har hänt under en snabb morgonkiss i trädgården, utan att vi hört ett ljud. Enda rimliga förklaringen vi kommer på är att hon sprungit under altandörren som då skurit henne som en hyvel, men vet inte säkert, vilket skapar oro för att det ska hända igen. Såret såg rätt groteskt ut och min första instinkt var att hon måste till veterinären på studs. Samtidigt slogs jag av tanken ”Jag börjar bli knäpp. Det här kanske självläker och åker jag in med vår tredje hund denna vecka blir det minst sagt skrattretande.” Även Fredrik börjar bli tveksam till vad det egentligen är vi ser. (Vi är annars båda av inställningen att hellre besöka veterinär för tidigt än för sent). Detta var tidigt på morgonen innan kliniken öppnat och vi började därför med ett snabbt samtal till FirstVet där vi fick magkänslan bekräftad: ”Det där ska in för behandling. Helst så fort som möjligt. Du är inte hypokondrisk”. Skönt att få diagnos på både mig och hunden över ett snabbt videosamtal 😊

Så fick Pingu in och sövas och sys. Och ute var det 30 grader varmt… Tre dagar senare var det Midsommarafton och jag tyckte att såret ändrade karaktär. Två nya samtal till FirstVet under helgen där svaret var att vi inte behövde uppsöka djursjukhus fick mig att känna mig ännu knasigare. Vår egen fantastiska klink (Vettris Flygstaden) löste en morgontid så snart de öppnade och det kunde bekräftas att sårvävnaden höll på att dö helt. Nytt antibiotika sattes in och en ny operation planerades till tisdagen.


En ledsen Pingu efter andra operationen

För att ha frisk vävnad att sy ihop blev såret nu ännu större. Läkningen har denna gång gått betydligt bättre. Dränet är bortplockat och nästa vecka tas stygnen. Detta var ju en lite märklig sak i sig men upptill allt annat ännu konstigare. Känslan av att inte veta hur man ska tolka sin egen blick eller magkänsla är obehaglig – särskilt när det även spiller över på de andra hundarna.

Jag har genom åren haft många kursdeltagare med sjuka hundar, men förstår nu deras våndor på ett helt annat plan. En annan positiv aspekt är att jag gillar utvecklingen att alltmer tänka på hur olika övningar påverkar hundens fysiska hälsa + att ännu tydligare hålla koll på när delar av träningen sker mer för min skull än för hundens. En tredje positiv aspekt är att jag blir än mer motiverad att behålla mitt träningskoncept där allt är en lek, hur långt vi än kommer. Att hunden känner fullständig frihet i deltagandet känns som en förutsättning för att överhuvudtaget kunna träna när hälsan är varierad. (För Pingu och Gnutten skulle det inte vara ett gott liv att inte träna alls. Det känner jag mig helt säker på – och det gör inte alltid valen av träningsmängd enklare!)

En av sommarens lägerdeltagare, Cecilia, ville träffa Gnutten eftersom hon sett mina FB-inlägg och tyckte att hon verkade så härlig. Hon kramade henne länge och sa ”Tänk att få ha en sådan här hund”. Det berörde mig verkligen på djupet, för det är precis så det är. Gnutten är så väldigt mycket mer än sin sjukdomshistorik och hon har stark livsglädje.

Gnutten & Cecilia

Andra lägerdagen hade Cecilia med sig en present till Gnutten, vilket hon blev väldigt glad för.

Även Pingu tröstades av omtänksam lägerdeltagare från en annan grupp. Tack snälla Ingela för den rosa kaninen!

Oron, hur obehaglig den än är, påminner om tacksamhet, vilket föregående blogg handlade om. Vi har kvar alla våra tre hundar och tack och lov verkar det, efter mer än två oroliga månader, nu vända för min mamma. Det är jag verkligen tacksam för. Jag vill bli bättre på att tillvarata tiden och jag vill leva mer som en hund. Som någon klok person sa; ”En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva.”

11 reaktioner på ”Det här med att ha sjuka och skadade hundar…”

  1. Jag förstår…. och den där oron fräter en sönder inombords totalt. Nu med ny hund igen med avföring allt annat än fast så låtsas jag inte se det, men inombords växer en oro- ska det bli så här igen….. vad gör jag för fel? Som omigen satsar och borde få en frisk hund efter dessa 3 som avlivades och en som omplacerades innan 5 år pga magproblem och fysiska åkommor. Den enda gemensamma nämnaren är ju jag…. många tankar hos mig. Många funderingar när jag ser hundar med dålig(onormal) avföring, ojämn belastning igång osv osv. Man får en annan syn en annan oro som man försöker sudda bort, men ingen kan ta ifrån en… stor kram Jenny och hoppas innerligt vi ses snart igen!

    1. Jenny Wibäck

      🙁 Lider verkligen med dig Sarah och håller tummarna för att allt vänder. Stor kram tillbaka!

    2. Relaterar, har själv snöat in på luftvägsproblem och nu tycks varenda hund få detta… Så sjukt märkligt, skrämmande och självifrågasättande. Och vad ska då veterinärer och försäkringsbolag tänka? Hund slutar vara roligt när sjukdomar tar över rodret helt. Och det kan det göra.

  2. Christina Lundgren

    Åh, vad jag känner igen mig! Så bra beskrivet ❤️ och tack för att du satt ord på känslorna som kommer och tvivlet på magkänslan som gnager i en när det är något tok med hunden men som inte alltid går att beskriva. Man ser o känner att något är fel men kan inte sätta fingret på det… Man känner sig hypokondrisk
    Njut av varje ögonblick med dina fantastiska hundar ❤️

    1. Jenny Wibäck

      Ja. Ibland får man påminna sig om att det finns mycket värre saker än hypokondriska drag – t.ex. att inte bry sig alls… Men visst är det jobbigt ändå, när man är så på helspänn:-(

      1. Marie Eriksson

        Bästa Jenny! Känner så väl igen mig. All kärlek till dig och dina fyr- och tvåbenta älsklingar 💓💓💓

  3. Min man brukar säga att ”lämna visakortet hos veterinären för det är ändå dit alla pengarna går”
    Jag har gråtit och skrikit och undrat vad jag gjort för fel med mina hundars alla åkommor. Och, varje gång svarar min veterinär att jag haft otur.
    Jag har varit hos veterinären många gånger då hen har sagt att det inte är något fel, men jag vet att det varit något. Och, jag har ALLTID haft rätt.
    Så, min magkänsla får numera styra mina veterinärbesök och därför en tom plånbok!
    Så länge hundarna har ett bra hundliv och inte lider så byter jag inte ut dom. Även om det innebär att träningen och tävlandet jag tänkt mig får stå tillbaka.
    Dom är ju min familj och bästa kompisar!

  4. Jag känner igen mig.
    Har en hund med allergi, fick för dåligt tårflöde i vintras och nu i maj fick han en fläkskada som fick opereras.
    Förra året i mars opererades han för en ligamentskada.
    Hela det här året har vi gått på rehabilitering och jag gått och kollat på han om han haltar.
    Nu är det rehabilitering igen.
    Känner mig helt slut vissa dagar.
    Men han är så underbar och betyder allt för mig så jag får resa mig igen.
    Men ibland får man bryta ihop.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *