Hundåret 2019

Sista dagen innan vi går in i 20-talet – och det är dags att summera året som gick. Hundarnas snabba åldrande ger en ständig påminnelse om att tillvarata tiden och genom vår yngsta hund Gnutten har detta gett oss nya dimensioner.

Någon beskrev att de imponerades av att vi investerade så mycket tid och engagemang i henne trots att hennes framtid är så oviss. För oss tror jag detta faktum gett en tvärtom-effekt. Det är NU vi får tillvarata tiden, för vi vet inte hur det blir sedan. Även om prognoserna varit lite oroväckande så har hon en livsglädje och en tillgivenhet som övergår allt annat. Vi har landat i att tänka att med allt hon klarat hittills, så kommer hon bli världens starkaste hund.

Vissa saker – som till exempel den mer tävlingsinriktade träningen – har vi tagit det väldigt lugnt med. Däremot har nog ingen av våra tidigare hundar – med undantag för Skalman –fått så mycket träningstid för de vardagliga sakerna. T.ex. är hon en hund som gärna drar i kopplet – och då det inte finns en enda sele som inte trycker på någon av hennes knutor så har detta inte varit helt enkelt att komma tillrätta med. Våra tidigare kelpies Mimmi och I-or var också riktiga ”draghundar”. Med dem gav jag upp den träningen eftersom de var hyfsat duktiga på att gå lösa. Med Gnutten blir motivationen att lösa det en annan och då triggas hjärnan att hitta alternativ. Nu börjar det fungera långt bättre än jag trodde var möjligt. Hon visade också tidigt ett intresse för vilt och de senaste långpromenaderna har vi kunnat njuta av att ha henne lös utan att behöva påkalla hennes uppmärksamhet en enda gång – också det en viktig seger!  Vi har också fått lägga en del tid på hanteringsträning inför veterinärbesöken. Hon älskar människor – även veterinärer – men hon får närmast panik när någon ska titta henne i munnen – vilket de behöver göra ofta. Mitt nya träningsprojekt är att lära henne gapa på kommando. Det hade varit användbart och stressbefriande – och om någon lyckats med detta på en hund får ni gärna berätta hur ni gjorde. (Självklart är hon inte större än att man skulle kunna hålla fast henne och undersöka på det viset.  Eftersom hon sannolikt kommer behöva besöka veterinär rätt så ofta vill jag inte gå den vägen. En av våra första veterinärer provade och det blev inte bra. Jag tror snarare det var där paniken skapades eller i alla fall triggades.)

I den mer nöjesinriktade delen av träningen har vi gott hopp om att vallningen blir hennes huvudsyssla och därutöver känns det som vi fått en riktig liten brukshund i familjen. Hon använder nosen och arbetar gärna självständigt. Precis tvärtom Pingu och det är verkligen häftigt hur motsatta de är i precis allting, fast de är så nära släkt.

Även Rudolf har på senare tid påmint oss om att allt är oss till låns. Vid några tillfällen har han tappat styrseln i bakdelen och det känns så konstigt att se denna spralliga personlighet i en gammal hunds kropp. Med tanke på hur impulsiv och intensiv han fortfarande kan vara – trots att han är inne på sitt tolfte år – så är det inte konstigt att signalerna mellan hjärnan och benen inte hinner fram. Både veterinär och vår duktiga hundfysioterapeut Eleonor Mohlin har kommit fram till samma slutsatser. Nu försöker vi anpassa hemmiljön och våra egna vanor så gott det går, för att detta inte ska behöva hända ofta – och det handlar framför allt om att han inte ska gå själv i trappan, eller ta emot gäster (han blir så glad så han slår knut på sig). I övrigt är han väldigt pigg och mer träningssugen än någonsin. Kanske är det träningsrummet som hjälper till – där inne slipper hans störningskänslighet ge ständiga avbrott och vi kan komma in i ett gott flow tillsammans.

Pingu har hunnit fylla sju (!) och just den åldersgränsen tycker jag har varit ett smärtsamt uppvaknande med varje hund. Jag vill inte sälla mig till skaran som pensionerar hundar innan de egentligen är gamla – vi har massor kvar som vi vill göra och vi har ju precis börjat med en ny gren men det är ändå ett faktum att mer än halva livet sannolikt har passerat. Som alltid har det gått alldeles för fort. Pingu är dessutom väldigt speciell genom att hon är så nära, både fysiskt och själsligt. En tillvaro utan henne finns inte och ändå har jag försökt förbereda mig för det ända sedan den dag jag insåg vad hon betydde.

För Pingu är träning det bästa som finns och det känns så kul med heelwork to music som vi kan träna mycket utan att det sliter. När det dessutom är träning som innebär att hon får vara nära hela tiden så trivs hon ännu bättre. I tävlingslydnaden har vi i år fått uppleva vårt tredje lydnads-SM i fantastisk känsla och vi har även kvalat in till ett fjärde, som vi ser fram emot till sommaren. Fredrik är nog sugen på lite fortsatt vallningstävlande dessutom.

Framtidstankarna på jobbfronten kommer i ett eget bloggavsnitt inom kort. På tal om blogg och hemsida, är en ny hemsida på g. Detta beror främst på att jag haft lite tekniskt strul med anmälningsformulären och nu ser jag fram emot att få en bättre lösning med hjälp av Mellåker Webb och Vovve. Jag kommer också starta en ny blogg under namnet Utsikter som ger insikter. Vår flytt och vårt renoveringsarbete har resulterat i många nya utsikter och nu när vi börjar landa i vår nya hemmiljö och kan njuta av dessa platser, så har jag märkt hur de  frammanar reflektion och eftertanke. Jag vill spendera mer tid där och jag vill skriva mer, så detta ser jag verkligen fram emot.

På återhörande nästa år och med hopp om en fin nyårsafton utan oro!

Till dig som bokat/vill boka:
Om du gjort en bokningsförfrågan 2020 utan att ha fått någon form av bekräftelse på att den nått fram – autosvar eller personligt mail – så meddela detta i ett mail till jenny@lyckagard.se

Du som bokat privat träning – stäm gärna av dina bokningar på denna sida så att där inte blivit några missförstånd (varje bokad tid följs av initialerna för den som bokat).

För info om lediga tider och kursplatser 2020 – klicka här

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *