Redan några dagar före vårt SM i Heelwork to music kände jag att jag hade en generellt hög anspänning. Eftersom det utlovades snöstorm mer eller mindre hela vägen upp till Stockholm tänkte jag att anspänningen kanske berodde på allt som skulle förberedas och behöva klaffa. Väl på plats på hotellet insåg jag att den handlade om något helt annat.
Sent på kvällen var jag fortfarande uppe i varv och på natten hade jag svårt att sova . Jag körde ett par mentaltränings-program som var hjälpsamma, men jag kom definitivt inte ner till min vanliga grundspänning. När jag gick upp på morgonen och fick syn på min spegelbild i hotellrummets stora spegel så skrek jag rakt ut, eftersom jag för en sekund trodde att det stod någon där. Det beteendet hade jag aldrig sett hos mig själv tidigare och då blev det ännu tydligare för mig att jag kanske skulle få möta en ny sida av mitt tävlings-jag. Men jag insåg också att det inte behövde vara negativt. Detta var en stor och viktig skillnad från förr; att jag inte var rädd för känslan och därav kunde jobba med den istället för mot den.
När jag pratade på telefon med Fredrik kvällen innan tävlingen sa han ”Bra att du är anspänd, då kommer du få extra fokus”. De orden tog jag med mig, för jag får generellt jobba rätt hårt för min koncentration när jag behöver den.
Därefter skrev jag tre små korta brev till mig själv; ett till ”Toppen”, ett till ”Jumbo” och ett till ”Medioker”. Alla tre avslutades med ”Vi har förberett oss så bra vi förmår” – för det tyckte jag verkligen att vi hade och för mig är det en viktig del i prestationen.
Vi har tränat flitigt, vilket innebär 1-2 pass om dagen, samtidigt som jag varit rädd om Pingus kropp och försökt hålla det ”måttligt”. Vi har simtränat en gång i veckan, startat dagarna med långa cykelturer i skogen i lagom tempo och checkat av kroppen hos vår duktiga osteopat. Våra praktiska förberedelser inför resan var noggranna och genomförda i god tid. Jag hade unnat mig saker och tid som jag vanligtvis prioriterade bort. Jag har också varit uppmärksam på hur jag påverkas av andra i tankar och känslor och frigjort mig från många risker att påverkas av negativ energi.
Att min träningskompis Anna erbjudit sig att åka med som coach och resesällskap var en bonus och väldigt avstressande. Hon känner både mig och Pingu väl efter att vi tävlat massor av lydnad och även SM tillsammans. Därutöver har hon ett väl utvecklat lokalsinne, vilket besparade mig mängder av energi både på vägen upp, på hotellet och på tävlingsplatsen.
Ett mål jag burit med mig en tid är att coacha mig själv på ett bra sätt oavsett resultat. Om jag klarade detta så skulle risken att misslyckas vara 0%. Sedan länge har jag haft inställningen att varje tävling är en del i något större och därför är ”enda sättet att misslyckas med en tävling att inte behandla hunden väl”. Det skapar en trygghet för det känns enkelt. När jag på senare tid även låtit målsättningen innefatta hur jag förhåller mig till mig själv, så har den blivit mer utmanande, men med hjälp av den integrerade mentala träningen fullt möjlig.
En viktig del i att hantera sin nervositet tror jag är att förstå den. Om jag inte var rädd för att misslyckas; vad handlade den om då? Ju mer jag grunnade, ju mer insåg jag att förra årets SM-deltagande gav mig en del förväntningar att deala med. Dels från omgivningen där ett par kompisar sa ”jag tror ni vinner” och dels från mig själv. Därav blev den mentala utmaningen svårare i år och jag insåg att den feel good-känsla jag hade förra året inte skulle gå att återskapa. Då var vi ”årets nybörjare” och det kändes som om vi slank med till SM på ett bananskal. Vi hade verkligen inget att förlora. I år skulle vi kunna förlora min känsla av att vi har blivit duktiga på att sätta saker på mästerskap. Det enklaste för att inte ta den risken hade förstås varit att låta bli att tävla, men det kändes som ett tråkigt alternativ.
Flera gånger under veckorna innan SM fick jag tanken ”vi behöver inte toppa förra året” men sedan kom en annan, ny röst som sa ”varför skulle ni inte kunna göra det”. Plötsligt fick jag upp tanken på hur Pingu skulle reagera om någon hängde en SM-medalj över hennes huvud på prispallen – och då insåg jag att jag hade sprängt mina mentala gränser på ett bra sätt.
På tävlingsplatsen märkte jag att Pingu var full av energi, så jag såg till att hålla henne aktiv och så ”uttömd” som möjligt, vilket alltid är en utmaning utan att riskera att röra till något i hennes huvud. Hon ska helst träna massor innan vi går in, men träning innebär också förändring och i hennes fall krävs det så oerhört lite för att ”programmera om” saker av misstag. Jag drack också en hel del vatten och rörde mig mycket, för att inte låta adrenalinet göra mig torr i munnen eller stel i kroppen.
Uppvärmningen tog cirka en timme och när vi gick in i den pampiga ringen fick vi lön för mödan – känslan var magisk.
Pingu var i precis det läge jag önskade och jag kände att min egen kropp visste precis vad den skulle göra. Sedan satte vi vårt program bättre än någon gång tidigare och att lyckas med det när det verkligen gäller – det är den häftigaste utmaning jag vet. Min sämre del av hjärnan som menade att förra årets prestation var en once in a liftetime-grej fick se sig överbevisad.
Anna påtalade att jag darrade rejält när jag kom av planen, så anspänningen var hög hela programmet igenom – men det spelade inte så stor roll, när vi i övrigt gjorde som vi brukar. Detta är något jag brinner för att dela med mig av till andra, eftersom det finns en så uttalad sanning om att hundar påverkas negativt av att vi är nervösa.
Som du kanske märkt nu när du läser detta avsnitt använder jag hellre ordet anspänning än nervositet. För mig innefattar nervositet också begränsande tankar, medan anspänningen är rent fysisk. Vad jag tänker om min anspänning spelar stor roll för hur jag mår i den – och detta kan säkert påverka hundarna på många plan, eftersom våra tankar styr vad vi gör. Min bild av hundar är att de blir trygga när det känner igen sig. Om man kan det man ska göra väldigt väl, så kan man klara det trots hög anspänning. Om det inte var så, så skulle ju många idrottare, föreläsare och artister missa sina viktigaste chanser.
Så -nu skulle man ju kunna luta sig tillbaka och säga att man slutar på topp. Det tror jag är den sämsta belöning Pingu skulle kunna få och jag också. Vi älskar vår träning och våra tävlingsäventyr. Det första Pingu gjorde när vi kom hem efter många timmars bilresa och två intensiva dagar, var att springa till dörren till träningsrummet.
Jag kommer fortsätta med att tillvarata alla Pingu-dagar, där mitt motto är att dagens träningspass inte kan genomföras imorgon. Imorgon väntar Agria Elite Challenge på MyDog i Göteborg. Platsen där jag så många gånger suttit på läktaren och tittat på de modiga som tävlade freestyle, vilket jag aldrig själv skulle våga. I det här poddavsnittet berättar jag mer om vägen till att ta sig förbi det mentala hindret.Därefter kommer vi försöka samla fler poäng till SM 2023. När det går av stapeln i slutet av året har Pingus 11-årsdag passerat. Att försöka hålla henne i fysiskt trim så att hon fortfarande kan tävla då, känns som det mest meningsfulla mål vi kan ha. Det vore också skoj att då också ha skapat ett tredje SM-program. Kanske är det mer strategiskt att fila till det vi har ännu mer – flera av de duktigaste verkar tävla med samma program en längre tid. Det där blir en sak jag hoppas att vi får chans att undersöka under året som kommer.
Tack ALLA som har en del i all den här bonustiden med Pingu. Jag kan inte med ord uttrycka vad det betyder, men jag hoppas att delar av den tacksamheten kommer till uttryck i vårt program!
Vill du också lära dig att trivas på tävlingsbanan? En kurs för hundsportare i integrerad mental träning är på g!
Sedan tidigare erbjuder jag också online-kursen ”Starka tillsammans” som är baserad på boken med samma namn. Den som är nyfiken men tveksam rekommenderas att köpa boken först och så kan man hoppa på kursen när man vill!
Läs mer om vår utbildning för Resurshundförare