5 myter om tävlingslydnad

Ett av mina semesterprojekt var att lägga stenar framför vårt nya fårstall. Medan jag letade efter ”rätt” stenar – la om, la tillbaka och flyttade runt en gång till – slogs jag av att hela nöjet låg i att det inte fanns ett rätt sätt. Konstellationerna skulle kunna vara lika många som antalet stenar. Eftersom stenarna även råkar gränsa till träningsplanen så kom jag osökt att relatera till hundträning…😉
För en del personer ger tvärsäkra A-B-C-metoder trygghet och struktur. För andra, som mig själv, så försvinner hela tjusningen. När jag tränar hund är det bland annat min nyfikenhet och kreativitet jag vill få utlopp för. Tillbaka till stenarna. Om det hade funnits en ritning som angav hur de skulle läggas, så hade jag aldrig hittat motivationen för att få det gjort.

De flesta jag möter i rollen som träningscoach har mål som handlar om uppflyttningar, championat och kanske SM. Jag har nog aldrig mött någon som berättat att de trillat på målsnöret på grund av en missad detalj. (Möjligen jag själv som med en hund fick avsluta karriären 0.75 poäng från ett brukschampionat, men jag ångrar inget på den resan ändå:-)) Däremot möter jag många som inte närmar sig sina mål alls på grund av att de tappat den motivation de en gång haft.
Jag är medveten om att texten som följer kan tolkas som självgod. Det är inte min mening. Däremot känns det viktigt att göra den här typen av påståenden med facit i hand. Jag hävdar inte att mitt sätt är bättre än andras (kanske lite:-) men jag vill framhålla att det fungerar. Och eftersom det fungerat för oss och flera av våra hundar så tror jag det kan fungera för fler. I mina exempel refererar jag mest till Pingu, min nuvarande tävlingshund. Vi ligger på kvalplats 22 bland de 80 platserna till lydnads-SM. Det finns många som är bättre än oss, men det jag vill förmedla handlar inte om strategier för att bli bäst (för det vet jag inget om) utan den handlar om strategier för att nå sina mål. Även två av våra fyra änglahundar har tävlat lydnads-SM & elit spår. Den tredje hunden fick under tragiska omständigheter somna in vid 2 års ålder och den fjärde var min första hund, en keeshond, som tävlade lydnadsklass elit. Fredrik, min man, har sett till att tre av hundarna fått godkänt vallhundsprov, tävlat en del IK1 med kelpiesarna och har deltagit i IK2 + unghunds-SM med Pingu. Vi har överlag fått njuta av en stark måluppfyllelse – och just därför blir jag skogstokig på alla myter som sprids och äter motivation.

Myt 1: Du ska inte tävla innan du är klar
För mig är träningen en levande process som aldrig blir färdig. Den dagen vi anser att det är klart, då kan vi nog tacka för oss… Om ”klar” innebär att man ska ha jämna, höga tävlingsresultat, så skulle jag och Pingu väntat med SM-debut till i år. Vilket anitklimax det hade varit, med tanke på att årets SM blev inställt. Det finns mycket som ligger utanför vår kontroll och jag är glad att jag har kört på som jag gjort, tacksam för alla våra tävlingsäventyr (tre SM-starter inkluderade) och trygg i mitt förhållningssätt till tävling, där jag kan se till att varje start gör oss bättre. Tävla när du vill! Vad din start syftar till kan bara du bestämma.

Myt 2: Fria följet är grunden för allt annat

Visst är det härligt att ha ett fritt följ som känns lättsamt och som både jag och hunden gillar. Men det är bara ett moment av flera och det behöver inte ha någon påverkan alls på övriga moment – om man inte låter det ha det. Vår working kelpie I-or var ett levande bevis på att myten är helt osann. Han & husse snittade betyg 5,5 på sina tävlings-fria följ och det räckte till två SM-starter i lydnad, samt cert i spår. Jag gillar fritt följ men försöker alltid hålla det enkelt – både för mig och för hunden. Betygsmässigt är min erfarenhet både som domare och tävlande att det är det sämsta momentet att satsa tid på om syftet är att få loss många poäng. Det krävs så oerhört mycket för att få betyg 10 för en kunnig domare och räknar man på det är det sannolikt mer välinvesterad tid att jobba med apporteringsavslut eller gruppmoment. Däremot är det värdefullt att ha en go känsla i starten – och det behöver inte vara förenligt med en perfekt position. Tvärtom kan en mer avslappnad inställning till momentet vara skillnaden som gör skillnaden.

Myt 3: Du måste vara noggrann – helst från början
När jag hör kollegor beklaga sig över att kurshundarna är dåligt grundtränade förstår aldrig riktigt hur de menar. Man har ju de förkunskaper man har – människa som hund -och min roll som coach är att möta ekipaget där de är. Jag har aldrig mött en hund som inte kunnat lära sig något på grund av ålder. Visst kan det vara svårt att ändra ett invant beteende, men det betyder inte att det är omöjligt. Ibland är det till och med lätt😊 Pingu är 8 och förra året började vi med Heelwork to music. Inom den grenen har ingen ifrågasatt vår grundträning. Det är befriande och jag tror att hundarna också tycker det är skönt att få vara nybörjare ibland. Förra veckan lärde sig Pingu ”tass”:-)

En del säger också att ”du måste vara noggrann om du vill att det ska hålla”. Hålla för vad? undrar jag då. Hemma hos oss är vi inte särskilt detaljorienterade och vi har aldrig haft en hund som tröttnat på träningen. Tvärtom har de uppskattat träningen mer och mer för varje år som går. Pingu har aldrig varit så bra som hon är nu och jag tror att vi har mer att ge. Tre av våra tidigare hundar tävlade upp till 10 års ålder och samtliga gjorde sina bästa tävlingar i slutet av ”karriären”.
”Hunden ska ju inte vara som bäst när den är gammal, det ska den vara när den är 3” hävdar någon. ”Och hade du varit mer noggrann så hade du inte fått så många problem att lösa på vägen… ” Fast grejen är att hade jag gått in för att vara mer noggrann så hade jag tappat motivationen. Och hade jag följt en mall så hade jag tappat inspirationen. Utan dessa två hade det inte blivit något alls. Att vi blir allt bättre ju mer vi tränar tillsammans, det tycker jag är ett bra betyg.

Myt 4: Du måste satsa på en gren om du ska komma någonstans
Ja – här beror det såklart på vad man menar med någonstans. Men om vi håller oss till uppflyttningar, championat och SM-deltagande så vet jag många exempel på framgångsrika mångsysslare. För hundarna tror jag det är det absolut bästa för såväl kropp som knopp. Pingu har startat i fem grenar – utöver lydnad; högsta klassen i vallning, högre spår, htm 1 och lite nose work. Jag kan inte se att det på något sätt har tagit oss bakåt. Tvärtom har det gett en ökad förståelse för hennes personlighet.

Myt 5: Det finns inga genvägar
Det här är nog den största myten av dem alla. Det finns hur många genvägar som helst och man måste verkligen inte lösa allt. Att stärka styrkor kan vara nog så poängeffektivt som att jobba med svagheter, men tusen gånger roligare. ”Då är det ju inte ordentligt genomarbetat” hävdar kanske någon. Nej – kanske inte, men finns det egentligen något självändamål i det under hundarnas korta liv? Jag har svårt att prioritera det framför arbetsglädje, relation och passion.
En invändning skulle kunna vara ” Tror du inte att din hund hade presterat bättre med någon annan, som var mer noggrann?” Tja, just den frågan är ju rätt ointressant. Nu är det vi två och min hund tränas inte i rikets tjänst. Som jag känner Pingu tror jag att mer detaljorienterad träning hade triggat ljud och jag tror inte kroppen hade hållit för större mängdträning. Men det är bara gissningar – precis som de fem myterna 😉

Om du som läsare nu tänker att nähä, det här är verkligen inte min grej, så har du nog helt rätt i det. Men kom ihåg att det kan vara någon annans!

Ordentligt genomarbetat eller kunde stenarna legat på ett bättre sätt? Ingen aning – men jag är glad att det blev gjort!