Det är inte nu vi hundföretagare ska ge upp!

”Nu är det dags att bli deprimerad. Att ge upp och att göra något helt annat. Det där med att leva sin dröm i arbetslivet är över. Och du kan inte ens söka ett tråkigt jobb för nu finns det inga jobb, så egentligen är det helt kört. Faktum är att självmorden bland småföretagare kommer öka markant närmaste tiden.” Det var den där sista meningen i bruset av all medierapportering som väckte min nedstämda hjärna till liv. Fram till dess tyckte jag att det var bra att de belyste hur illa situationen är för oss småföretagare i tjänstebranschen.

För egen del har jag länge kunnat ha ett halvårs framförhållning på bokningar och det har gjort att jag vågar satsa på företagandet till 100%. Jag har alltid varit öppen för att det kommer en dag när efterfrågan avtar och jag har funnit trygghet i att jag då har halvåret på mig att hitta alternativ sysselsättning. Att mattan kunde ryckas undan på det här sättet utan att en enda försäkring täcker upp, det var jag helt oförberedd på. (Det finns både avbrottsförsäkring och smittavbrottsförsäkring – men ingen av dem gäller nu…)

En avbokad helg motsvarar inte förlusten av två dagars intäkter, utan arvodet täcker också upp för förberedelsearbete, sociala avgifter, administration, PR-kostnader, försäkringar, bilkostnad, restid, pensionssparande och semesterlön. (Någon sa en gång att jag har en lön på 1000:- i timmen, baserat på kurspriset. Det har jag alltså inte 😊 Jag tar ut en bruttolön motsvarande 150:- i timmen, dvs ungefär samma lön som jag hade som butiksanställd i 20-årsåldern och ungefär lika taskiga arbetstider 😉 Men hundlivet ger mig en hel del fina löneförmåner och jag är helt nöjd som det är och stolt över att försörja mig själv med vita pengar och med möjlighet att ta ut några veckors semester varje år. I huvudsak är det också mina arbetsdagar som genererar nya förfrågningar, samt en del bokförsäljning. Jag trivs med att jobba säsongsvis med mina olika arbetsområden och de närmaste två månaderna skulle föreläsningar och kurser på bortaplan utgjort min huvudintäkt.

”Det här är ju inte ditt fel” sa min man tröstande och jag förstod då att jag höll på att bli det nedstämda offer som medierapporteringen förutspått. Därför gjorde den där kommentaren om självmord något med mig. Jag ilsknade till och blev ifrågasättande; Men varför säger de så där? Vi ska väl knappast ge upp nu? Och är det några som är rustade för att klara sådant här så är det vi småföretagare. Vi är vana vid att stå på egna ben och att inte förlita oss på att bli omhändertagna när det krisar. Vi kan aldrig bara lyfta på luren och sjukanmäla oss. Vi har inte tålamod att vänta på att andra löser saker, utan vi fixar på egen hand. Vi är ju entreprenörer som kan tänka i nya banor när en produkt eller tjänst inte längre efterfrågas…

Jag förstår att den som uttalat påståendet  förmodligen ville efterlysa stödinsatser och jag förstår att risken finns. Stormen Gudrun visade vad som kan hända med människor när deras livsverk plötsligt försvinner. Men just därför blir det rätt så farligt om detta blir det dominerande budskapet, för skrämselpropagandan når ju inte enbart beslutsfattarna. Många av oss småföretagare är ensamma om våra beslut och radion ersätter andras dialoger i lunchrummet. Om vi intalas att det är kört och agerar därefter, så kommer det bli så. Om vi väljer att acceptera att en stor förändring kommer ske och med lugnt sinne kan observera och försöka hitta de nya behov som växer fram ur detta, så kommer det att bli något annat. Krisen kanske slår värre än vad någon kan ana och entreprenörskaps-andan kanske inte räcker för 10% av de utmaningar vi nu kastas in i. Men jag håller fast vid mitt förhållningssätt ändå. Jag vill inte vara en del i att oron får större konsekvenser än viruset självt, för jag tror det är viktigt att även optimismen får sin röst hörd.

Min senast utgivna bok har underrubriken ”Hundar för hälsa och livsglädje” och den påminner mig om att det inte är nu vi hundföretagare ska stanna upp. Kanske är det nu vi behövs som bäst? Jag hoppas att samma tankar kan nå andra svenska småföretagare som erbjuder tjänster eller produkter som inte är de mest basala. Den enklare guldkanten på vardagen kanske till och med blir mer efterfrågad framöver?

Jag har förstått att min trygghet i ett halvårs framförhållning inte var på riktigt – och den känslan delar jag nog med såväl företagare som anställda. Men jag tror inte att någon av oss bara vill ge upp. Ju mer vi håller igång, ju mindre risk för konkurser eller att framtida priser chockhöjs för att kunna täcka intäktsförluster som dessa. Utmaningen ligger istället i att se till att anpassa utbudet efter omständigheterna och med omsorg om riskgrupperna. Här kan vi alla hjälpas åt, såväl inom företagandet som i föreningslivet. Med lite omtanke kan vi kommunicera på ett sätt så att vi påminner varandra om att det kommer ett ”sedan”. En avbokning kan ske vänligt istället för abrupt och kanske till och med bli en ombokning. För mig har det betytt mycket att inkorgen inte bara fyllts med avbokningar, utan också med bokbeställningar och omtankar. Igår fick jag till exempel ett spontant mail från en person jag inte känner sedan innan. Det stod ungefär så här ”Hoppas det går bra med företagandet trots omständigheterna. Vi ser fram emot att komma på läger hos dig i sommar!”. En rad som kan betyda så oerhört mycket med rätt timing och som påminner om att det där viktiga sedan!

Jag är övertygad om att  omtanke och hopp är det som behövs för att vi ska kunna ta oss igenom detta med minsta möjliga skada.

Det kommer ett sedan – och en vår! Ibland smiter vi in i Gnuttens värld en stund. Där finns ingen oro för framtiden.