Året som gick

Summeringen av 2020 känns inte alldeles enkel. Det mest politiskt korrekta hade väl varit att sammanfatta det som ett riktigt skitår, med tillägget att nu blickar vi framåt och hoppas på ljusare tider. Den meningen hade även kunnat sammanfatta vårt hundår  med avseende på skador och sjukdomar och jag skulle också kunna skriva något om tacksamhet över att alltihop sammanföll.

Men tidigare idag när jag rensade foton från mobilen insåg jag hur otroligt många fina stunder detta år har burit med sig. Så många bra dagar att det inte skulle var läsvänligt att försöka återge dem alla. Istället blir det ett axplock, med tankar kring året ur ett mer Gnutt-igt perspektiv.

Ett år som detta har det varit mycket att förhålla sig till och försöka förstå…

Mycket är motsägelsefullt och kanske vill man mer än någonsin hitta den som speglar ens egna känslor och tankar…

…medan man i  själva verket kanske skulle må bättre av att ifrågasätta och ta in andras perspektiv.

”Så länge vi har varandra”, har det ofta hetat tidigare. Men hur ska man tänka nu…

…när det blir fel hur man än tänker?

 ”Att hålla avstånd är att visa omtanke”  – ja möjligen i trafiken och i fårhagen…

…men vad kommer hända med vår lyhördhet för andras behov….

…ifall vi distanserar oss för mycket?

Det kan aldrig vara fel att ivrigt närma sig någon annan…

…för att dela med sig av det man har.

Och när det är svårt att hitta rätt balans…

…får man försöka finna ro i  acceptans….

…som gör det möjligt att se framåt med hoppfullhet…

…och bakåt med tacksamhet.

För hur 2020 än blev, så innehöll det bättre dagar…

…och sämre dagar.

Men ”det nya normala” är inte en fras man behöver förstå. Vem i all sin dar vill vara normal?

Istället för att krångla till saker kan vi istället bara landa i att omtanke är att vara snäll och visa hänsyn. Det finns alltid någon som behöver dig i sin närhet.