Vad gör du med din Corona-tid?

Några av oss får mer tid nu när mycket ställs in och många blir försiktiga med sociala sammankomster. Egentligen är det helt fel uttryckt, för vi har ju precis lika mycket tid, oavsett. Men den obokade tiden kan bli större. (För andra,beroende på yrke och övrig livssituation, blir det förstås tvärtom.) Eftersom jag är intresserad av hur hälsan påverkas av vårt förhållande till tiden, blir jag nyfiken på effekten av den tid som nu frigörs under tråkiga och märkliga omständigheter.

”Jag har inte tid” kan bli svaret på en inbjudan till något man egentligen inte vill delta i. Tiden skuldbeläggs också för att vi inte får ihop det vi önskar. Bilen är smutsig för att det inte funnits tid att tvätta den. Träningen har uteblivit för att det varit ”fullt upp”. Fullt upp med vad? Vem har designat livet du lever och fyllt upp tiden? En fråga som kanske provocerar. Somliga upplever att livet är orättvist. Det är det och det ska många av oss egentligen vara tacksamma över, för om det nu hade varit rättvist så hade vi i den här delen av världen haft det sämre, på många plan.

Att ha fullt upp kan paradoxalt nog ses som en statussymbol. Det kan betyda att man är efterfrågad och uppskattad. Och vad ska man då med sin status till? Klättra högre på karriärstegen där tiden binds upp än mer, eller få fler sociala relationer att inte hinna med? Full fart mot målet att få mer pengar, som ska hinna spenderas på vad och när då?

Den efterfrågade egentiden blir kanske ofrivilligt stor framöver. I rådande oro blir det nog svårt att ge den känsla av lyx och njutning. Och jag tänker att just detta faktum visar att tiden inte är allt. Kanske är det inte alls ”mer tid” som behövs för att livet ska bli som bäst? Kanske hade livet haft snarlikt innehåll om veckans sju dagar hade utökats med en åttonde? Vad talar för att det inte skulle vara så?
För någon ger rädslan för corona effekt av att tillvarata och prioritera. För en annan skapas stress som gör att tid försvinner till missnöje. För en tredje växer oron över egen eller andras hälsa och tiden äts upp av våndan. Vi påverkas på olika sätt beroende på vem vi är. Empatin kommer sätts på prov. Bunkra så att jag klarar mig, eller handla med omtanke om att det ska räcka även till den som inte har bil eller kan bära tungt?

”Det är bara som en vanlig influensa” säger någon och menar att det inte gör så mycket om man blir sjuk. Och så stannar tanken vid egot. Samma ego som går till det viktiga jobbet för att få de viktiga pengarna för att ”det här mötet är så viktigt så det går helt enkelt inte att ställa in”. Men corona-läget lär oss att det går att ställa in massor av ”viktiga” saker och i många fall kanske det inte får så stora konsekvenser? En lärdom även inför vanliga förkylnings- och influensatider, för riskgrupperna drabbas ju även då. Hur mycket av vår stress och viktighet är egentligen ett enda stort hitte-på?

Det som ställs in ger tid att känna efter. Ger beskedet lättnad eller besvikelse? Allt det som kändes stressande för ett par veckor sedan och som nu inte blir av; vad gör vi med den tiden? Var stressen befogad eller konstruerad? Vad finns det – egentligen – som måste göras? Och var finns den verkliga viljan?