Den här vintern har vi en stark, glad och lite lätt trind Gnutt som flyger fram i snön. När vi kommer hem efter busiga promenader med mycket spring har hon ändå energi att träna och bjuder allt oftare spontant upp till träning (eller dans😄).
Igår fyllde hon tre år och jag skänker många tacksamhetens tankar till de duktiga veterinärer som hjälpt oss på vägen, framför allt Marie & Daniel på Vettris Halmstad som tålmodigt arbetat med den kroniska mag- och tarminfektionen utan att sätta in kortison (eftersom Gnutten även har en levershunt), duktiga & noggranna tandläkare Maria på Vettris Halmstad, samt Karin på Anicura i Hässleholm, som utifrån sin expertis hjälpte oss att ta kloka beslut kring Gnuttens kalktumörer på nacken. Det var också hon som upptäckte shunten som ett bifynd under CT-röntgen. Hon är en av två i Sverige som anses kunna göra operationen av tumörerna, men rekommenderar att avvakta eftersom den är så riskfylld.
Är så tacksam över alla er som inte låtit Gnutten bli ett intressant experiment, utan alltid prioriterat hennes chanser till ett gott liv. Alla har också hjälpt till att återfå hennes förtroende för veterinärbesök efter att hennes första uppvak efter sövning blev traumatiskt (och tyvärr i en känslig ålder, på en känslig hund).
När jag lyssnade på veterinär Karin Augustsson i Hundtränarpodden blev jag berörd över hennes beskrivning av att så många veterinärer väljer att ta sitt liv och hur sociala medier bidrar till detta. Jag tänker också på hur lätt det snackas skit om veterinärer i kurssammanhang, trots att många inte ens vet vad övriga i gruppen arbetar med. Jag har säkert själv bidragit till det någon gång.
Det svåraste på Gnuttens resa har varit alla beslut kring risktagande. De personer jag räknat upp här har hjälpt oss i just detta. Beslutet har ju förstås alltid varit vårt, men de har hjälpt oss med sin expertis och empati på ett sätt så att jag lätt hade kunnat ”skylla” på dem om något gått snett. För det modet är jag dem evigt tacksam♡
Vi har varken haft kunskapen eller klarsynthet bland tårarna att fatta dessa beslut. Jag hoppas innerligt att jag aldrig hade skyllt på någon av dem om utgången hade blivit annorlunda, för det hade den kunnat bli. Helhetsbilden av Gnutten är komplex och när hon haft många och långa skov har det har varit svårt att veta vad som är vad. Tillsammans med veterinärerna har vi fått testa oss fram, med en åtgärd i taget. Också det en risk. Jag är väl medveten om att alla veterinärer inte jobbar så här. Jag tror att många inte har den möjligheten på grund av villkoren på sin arbetsplats.
I vårt fall har det varit a och o med veterinärer och djursjukvårdare som kunnat ta sig tid – för noggranna undersökningar, för beslutsfattande, för att ta hand om Gnutten – och för att ta hand om mig som orolig djurägare som mer än en gång brutit ihop när besked har lämnats. Som djurägare har vi oftast goda möjligheter att välja. Om magkänslan inte stämmer hos en veterinär så kan vi byta, utan att bete oss illa.
Vi kan också be om en second opinion. Det gjorde vi själva nyligen på Pingu, eftersom hon för en tid sedan hade väldigt lågt tryck i ögonen. Slutsatsen blev att det troligen är på grund av ålder. Det där låg och gnagde i mig och jag hade svårt att släppa det (även om jag insåg att det kanske är jag som vägrar inse att hon börjar bli till åren♡). Nyligen bad jag därför vår ordinarie veterinär Marie att undersöka ögonen, varpå hon upptäckte något i iris som kunde vara en cancertumör. Vi skickades till expertis och en lika fantastisk veterinär, Kristine, på Anicura i Ängelholm kunde konstatera att Marie haft rätt. Tråkiga nyheter såklart, men samtidigt verkar vi ha upptäckt den i god tid för den har rena kanter och har inte spridit sig utanför ögat. Rekommendationen blev att avvakta några veckor för att undersöka hur snabbt den växer. Om den växer snabbt så får vi operera ut ögat innan jul. Om inte så anses det mer etiskt att ögat får sitta kvar.
(Jag nämnde inget om vårt kommande SM-deltagande i Heelwork to Music innan veterinären lämnat dessa råd och det kändes väldigt bra att inte det medvetet eller omedvetet fick påverka något beslut. Nästa undersökning är 17/12 och SM:et är 11/12. Ingen behandling är aktuell i nuläget och Pingu verkar må fint, så det känns som en stor hjälp att ha detta roliga äventyr att skingra tankarna med. Eftersom Pingu lever för träning känns det också som ett väldigt fint sätt att tillvarata tiden med världens finaste hund!)
Kristine uttryckte också att hon var mycket imponerad över att Marie kunnat se denna tumör. Alltså inte en annan veterinärs miss, utan snarare denna veterinärs särskilda förmåga och noggrannhet. Det låga trycket var dessutom återställt och anses inte ha med tumören att göra. Tur i oturen att jag var nojjig och kanske också ett bevis på att det är bättre att sätta sig i bilen och låta undersöka en gång till, än att uttrycka ev missnöje i något forum…
Poddavsnittet med Karin Augustsson kan man lyssna på här 
Gnutten & Pingu i snön häromdagen!
Att ha veterinärer som man litar på och som saknar prestige är guld värt! De som vågar säga ”jag vet inte/kan inte det här” men jag ska kolla vidare eller remittera dig vidare. Har själv råkat ut för både den sorten och den sorten som vägrar erkänna att hen gjort/haft fel och till varje pris ska ställa en diagnos som senare inte visade sig stämma. Att hen gjorde fel kan jag förstå, det är bara människor, men att sen försöka skyla över det genom en felaktig, mer eller mindre fabricerad, diagnos…?! Den veterinären kunde ha kostat Izas liv – två gånger! Tack och lov har jag nu veterinärer (olika) till båda hundarna som jag litar på – och som fullständigt saknar prestige.
Jag är dock full av beundran för de som orkar hänga i och verkligen gör sitt allra bästa för djuren även om det inte räcker alla gånger.
Hej
Håller med dig! Karin på Anicura i H-holm är superduktig. Hon gjorde ct på ila och var även med på första rygginjektionen. Jag går hellre till en specialist på området jag söker för – man sparar både tid och pengar genom att få korrekt diagnos och behandling med en gång! Jag är så glad över att det fortfarande finns veterinärer – vad hade vi gjort utan dem ?
Hoppas Pingu hänger med ett bra tag till 🙂