Gnuttens sista dag

När jag skriver detta har vi varit utan Gnutten i 13 dagar. Vår största tröst under denna hemska tid har varit att hennes sista dag blev som den blev. Jag vill därför skriva ner den precis som den var nu när jag har den i färskt minne. Främst för min egen skull, men kanske kan det hjälpa någon annan. Mina egna sökträffar på hemangisarkom hos hund var så nattsvarta.

Under sin sista kväll visade Gnutten en lätt hälta, som tilltog och gjorde mig ordentligt orolig. Vi gick ut i träningsrummet för att försöka få bättre grepp om hur hon mådde och där bjöd hon på allt möjligt, bland annat sitt favorittrick ”tassar på fötter”. Hon ville också visa husse ”bosun” som vi fått låna av Ewa och som hon numera vågade kliva upp och balansera på. Med tanke på hältan fick vi avsluta det lilla träningspasset innan hon själv ville det, men det kändes bra att viljan var där. Vi blev också lite förbryllade, eftersom hon i vanliga fall blir låg när hon har ont.

Sent på kvällen hade hon vid ett tillfälle svårt att resa sig, men sekunderna senare sprang hon upp för trappan till sovrummet och den trappan är ganska brant. Hon hade aptit och ingen feber. Vi satte klockan på 03:00 för att kunna titta till henne på natten. Gnutten brukade inte vilja sova i sängen, utan har alltid föredragit sitt eget lilla gryt i hundsängen, men denna natt var det annorlunda.

Fredrik hade lagt sig först. När Gnutten kom upp i sängen tog hon sin tass och slog honom på axeln. När han vände sig om pussade hon honom i ansiktet, sedan vände hon sig mot mig och pussade mig, för att därefter lägga sig tillrätta mellan oss. Vi har aldrig sett henne göra så innan. När klockan ringde mitt i natten verkade hon helt ok, men trots att hon då vaknade så valde hon att  ända till morgonen vara kvar mellan oss.

På morgonrastningen fick Gnutten som vanligt springa lös med Pingu och merparten av den rastningen rörde hon sig precis som hon brukar.

Mycket var som vanligt, men inte allt. Här brukade Gnutten t.ex. aldrig ligga och den gröna papegojan som vi fått av Susann var storfavorit och användes egentligen bara i träning. 

Stundtals såg vi hältan lite lätt igen och vi bestämde oss för att hålla fast vid planen att försöka tidigarelägga det ultraljud som var planerat två veckor längre fram. Kanske åker vi in helt i onödan, minns jag att jag tänkte, men jag stod på mig ändå, trots att det egentligen inte fanns några ultraljudstider kvar.

Gnutten åt sin frukost med god aptit och var med mig & Pingu uppe i kontorsstugan under förmiddagen. Jag jobbade på med det som var viktigast, för jag visste att om detta inte slutar väl så kommer jag krascha. När katten hoppade upp på mitt skrivbord, så skällde Gnutten lite mjukt och tittade på mig ungefär som hon sa ”kan du lyfta ner katten, tack”. Hon var alltså rätt så pigg och glad, men min magkänsla höll i sig och det blev många tunga tårar som landade på tangentbordet. Jag gjorde vad jag kunde för att dölja dem för Gnutten.

Min sista bild på Gnutten, där hon – som så många andra dagar – väntar på att hennes älskade husse ska kliva ut ur bilen.

Innan Fredrik kom hem vid lunchtid gjorde vi ett litet specialssökspass i trädgården. Röret med gummibitar hade vi fått av Sara ett par veckor tidigare, för att Gnutten skulle få göra något roligt under koppelvilan.  De få pass vi hann göra förbryllade mig, för hon var galet duktig och tyckte allt kring det här röret var väldigt spännande.

Vi gjorde det här passet för att jag ville få en sista check på hur hon mådde innan veterinärbesöket, men jag hade också känslan av att detta kan bli det sista träningspasset vi gör. Efter att ha gömt kongbiten i muren som vi brukade, så fick jag idén att lägga i den i röret på parasollfoten. ”Därifrån får jag aldrig upp den igen” minns jag att jag tänkte – och tyvärr minns jag också att jag tänkte ”och det spelar nog ingen roll”. Gnutten löste utmaningen med den äran vilket man kan se i detta klipp (precis innan hon når fram till muren kan man se den lätta hältan).

Framme vid Vettris gick jag in först, för att Gnutten skulle slippa se de tårar som jag visste skulle komma när vi pratade med veterinären.  Hon blev förvånad och sa ”men tror du verkligen det är så illa”. Innan jag hann svara öppnades dörren och Gnutten kom in och hälsade lika innerligt och ivrigt på Marie som hon brukar.

Därefter kom en annan veterinär, tillsammans med en djursjukvårdare och genomförde ultraljudet. Gnutten blev glad att fler människor kom in och hälsade glatt. Under hela undersökningen låg hon och mös med slutna ögon.

Ganska snart stod det klart att det fanns två knutor i buken som med stor sannolikhet var nya tumörer. Tårarna gick inte att hålla tillbaka, men denna gång brydde sig Gnutten inte om det utan hon låg kvar med slutna ögon medan vi alla turades om att kela med henne och tala om hur duktig hon var. Marie kom tillbaka för att följa ultraljudet av hjärtat och vi stod då fem personer runt Gnutten i en väldigt speciell stämning. Så småningom kunde det konstateras tumör i hjärtörat, precis där de förväntas uppstår när hemangisarkom sprider sig. Jag frågade om detta innebar att det var helt kört, vilket båda veterinärerna kunde intyga. I bästa fall kunde det vara ett par veckor kvar. Detta var allt vi behövde veta för att fatta beslutet. Gnutten skulle inte behöva gå en mer plågsam död till mötes.

Jag gick ut till bilen och hämtade ett par av Gnuttens favoritleksaker, tillsammans med det lilla röret med gummibitar, som jag i all hast hade packat med innan vi åkte. Fredrik hade tagit med en liten nalle som Gnutten fått av sin bror helgen innan och vårdat ömt.

Jag höll Gnutten en stund i knäet och när mina tårar kom var jag beredd på att släppa ner henne, eftersom hon alltid dragit sig undan dem innan. Denna gång satt hon istället lugnt kvar och pussade mig.  Hon har så rofylld och det kändes på alla sätt som hon försökte säga ”jag är färdig nu”.

När kanylen skulle sättas visade det sig att cirkulationen var rätt så dålig. Gnutten fick sniffa lite i sitt lilla rör och så pratade vi lite om Luna, hennes älskade kattkompis, innan hon lugnt somnade. Att hon fick somna in så här rofyllt utan minsta stress eller rädsla betyder mer än jag kan uttrycka i ord. Djursjukvårdspersonalen delade uppriktigt vår sorg och någon av dem sa ”Hon är verkligen speciell”. Jag svarade något i stil med att ”Ja, hon liknar ingen annan hund vi har träffat”. – ”Inte någon som vi har träffat heller” blev svaret och det kändes så fint mitt i sorgen, att även de – som träffar så otroligt många hundar –  alltid har sett henne och bemött henne utifrån den speciella personlighet hon hade.

På Facebook har inlägget om hennes död engagerat över 2000 personer, vilket känns väldigt märkligt och samtidigt inte. Hon var väldigt speciell och jag börjar alltmer tro att hon varit en ängel hela tiden.

Även om jag önskar att denna dag hade legat så mycket längre fram, så är det en dag jag aldrig vill glömma. I stort blev allt som vanligt här hemma, tills det var dags och Gnutten fick somna in fridfullt. Den värsta dagen i mitt liv, som samtidigt är min största tröst.

Gnutten tillsammans med vår katt Luna och en liten nalle i munnen, som hon fick av sin bror föregående helg. Vi lämnade nallen och ytterligare en leksak tillsammans med Gnutten.

Tack Vettris Halmstad, med Marie Hansson i spetsen för allt och inte minst för att ni så kärleksfullt hjälpte oss med det allra sista och svåraste.

2 reaktioner på ”Gnuttens sista dag”

  1. Så fin text, mina tårar rinner naturligtvis…

    Jag önskar att alla hundar kunde få en så fin sista dag och ett så fint avslut, men för Gnuttens del borde det ha blivit om 10 år – inte nu. <3

    Kram

  2. Så rörande, fint och väl beskrivet.
    Jag kan inte läsa detta utan att gråta. Gnuttens sista dag var en bra dag ❤

Lämna ett svar till Lotta Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.