I inledningen av mitt och Pingus andra SM (2018) gjorde jag en tabbe som försatte mig i en stark känsla av självklander. Förnuftsmässigt insåg jag att detta inte var bra inför återstående delar av tävlingen, men insikten räckte inte för att rå på känslan. Min inre dialog varallt annat än peppande. Samtidigt ville jag återta rätt fokus. Inte för poängen, utan för upplevelsen. Den här helgen hade jag sett fram emot och tränat hårt för.
Fredrik sa många saker som jag behövde höra just då. Bland annat ställde han frågan ”Varför gör du det här, egentligen?” Frågan som jag själv brukar använda för att inleda varje Starka tillsammans-föreläsning ställde mig plötsligt svarslös. Det blev helt blankt, vilket var väldigt obehagligt. Visst var jag medveten om hur mycket jag älskar att träna med Pingu, men den kärleken är ju inte beroende av en SM-start. ”Jag har ju skrivit en bok om det här. Jag kan ju detta” – tänkte jag och började förstrött bläddra i ett av de ex vi hade med för försäljning. (Också det kändes jobbigt i stunden. Stark var det sista jag kände mig som.) När jag läste var det som om orden kom till mig för första gången och de blev till stor hjälp.
Jag kände en underlig blick från Fredrik som såg mig sitta djupt försjunken i min egen bok och jag spände ögonen i honom när jag sa ”Det här berättar du inte för någon”. Så fortsatte jag att läsa. Det bisarra i min hjärna just då var inte att jag satt och läste min egen text, utan att det påstods att det var jag som hade skrivit den.
Tack vare Fredrik och boken kunde jag ladda om och njuta av våra prestationer i resten av ringarna. Med denna händelse fick jag ett levande bevis på graden av färskvara i mental träning. När det gäller fysisk träning tycker vi det är självklart att konditionen inte blir konserverad bara för att man en gång haft den, eller skrivit en bok om ämnet. Mental träning fungerar likadant. Detta visste jag ju egentligen också, men den starka upplevelsen motiverade mig att gå ännu djupare i min egen mentala träning. Jag började med en distanskurs för duktiga Eva-Marie Wergård och därefter påbörjade jag Uneståhls utbildning till licensierad mental tränare.
Jag ska inte sticka under stol med att SM-upplevelsen fick mig att ifrågasätta den här delen av min yrkesroll – kan man verkligen föreläsa och coacha andra i ämnet om man inte är starkare än så här? Genom Uneståhls tänk har jag landat i att mitt genuina intresse för ämnet är beroende av att det utmanar mig, Inte att det är enkelt och att jag har väldigt lätt för det, utan tvärtom. En jämförelse kan vara om jag skulle få för mig att istället hålla utbildningar i kostrådgivning. Utifrån sett skulle det kanske kunna se ut som det är ett ämne jag behärskar bättre. Med mina 170 cm och 60 kg har jag ett bra BMI och jag har i vuxen ålder pendlat mellan +/- 3 kg. Mätbara faktorer som skulle kunna visa att jag har koll på vad jag pratar om. På bröllop har jag samma klänning som för 15 år sedan. Jag ursäktade mig vid något tillfälle varpå en kompis sa att ”de flesta kan ju inte ha samma klänning 15 år i rad – det är ju jättehäfigt att kunna det”. Så hade jag aldrig sett på det, det handlade mer om att jag tycker så mycket om den och använder den så sällan. Nu ska jag fortsätta ha den tills den inte längre går på eller tills någon gifter om sig:-)
Vad kan jag då om kostrådgivning? Inte ett smack. Jag har inga hemligheter, smarta tips eller nyttiga vägval att bjuda på. Pizza är en favoriträtt. Godis äter jag så gott som varje helg och skulle här stå en öppen påse en vardag så kan jag omöjligt låta bli den. Jag har aldrig varit på ett gym, utan min fysiska träning består av långpromenader och sådant som ingår i vårt gårds- och renoveringsarbete.
Den mental träningen däremot utmanar mig så gott som dagligen. Till skillnad från mitt BMI så är min självbild något jag har jobbat upp från botten och även min koncentrationsförmåga har varit en stor utmaning.
Ibland när skickliga tävlingsmänniskor intervjuas säger de att de aldrig arbetat med mental träning, eller att mental träning inte är något för dem. Samtidigt beskriver de tankestrategier som stämmer väl överens med idrottspsykologiska teorier för framgångsrika prestationer. Detta faktum har jag grunnat mycket på – ochjag tror att de definitivt utövar mental träning regelbundet, men det är så naturligt för dem att de inte tänker på det.
Tillbaka till kost och fysisk träning så vet jag ingenting om hur det känns att kämpa med dessa bitar och det hade därav varit svårt för mig att bli en resurs för andra i ämnet. Jag ser inte min vikt som en effekt av prestation, utan jag tror att jag har haft tur med mina fysiska förutsättningar. För andra kan lotten falla på det mentala planet. Tack och lov är båda aspekterna i de flesta fall påverkningsbara.
I backspegeln blir det tydligt för mig varför bok nummer två kom att handla mer om djup och verklig kamp, framför toppform och optimering. Resan bland bredden intresserar mig så mycket mer än de få som finns i toppen. Visst kan man imponeras av de som ständigt levererar och gör allt rätt, men för egen del kan jag inte hämta så mycket hjälp och inspiration därifrån. När jag så här runt nyår får mina traditionsenliga ifrågasättanden av vad jag gör och hur jag ska satsa framåt, så har jag därför landat i att jag vill jobba mer med mental träning – inte mindre.
Uneståhls upplägg skiljer sig mycket från mina tidigare högskolestudier i och med att det integreras praktiskt och direkt in ens egen vardag. Jag tror att det konceptet fyller en funktion även i hunderiet. De nya månadskurserna är skapade utifrån förhoppningen att ge stöd och kraft precis där de behövs som mest – oavsett om det handlar om negativ påverkan av en träningskompis, vacklande självförtroende inför en tävling eller frustration över att man inte lyckades följa sin plan. Till min glädje är det många som har anmält sig och jag ser fram emot ett nytt år med fortsatt arbete där jag får chans att hjälpa bredden på djupet.
Fram till och med onsdag kan du anmäla dig till någon av månadskurserna för introduktionspriset 650:-.