Nu har det snart gått tre veckor sedan vårt deltagande i årets SM i Heelwork to music (en gren inom freestyle). Några har frågat om jag har landat, men det tänkte jag vänta lite med. Det är rätt så trivsamt här uppe 😉
Det tog ett par veckor innan jag började reflektera över hur nära vi var guldet (inte ens en poäng skiljde) men jag är glad över att jag ända in i hjärtat känner att vi inte förlorade varken guld eller silver. Vi vann ett brons!
Utöver själva resultatet, så bestod prestationen i att vi gjorde vår bästa tävling någonsin – och detta trots att vi tävlat hur mycket som helst, trots att min anspänning var riktigt hög, trots att det här året bjudit på mer prövningar för mig än något annat, trots att Pingu förlorade ett öga tidigare i år och trots att inomhusmiljöer är mest utmanande för att få fram tysta prestationer från Pingu, som är en intensiv och lättljudad hund.
Man kan tänka sig att en hund som passerat 10-årsstrecket automatiskt skulle ha lugnat sig litegrand, men de som tränar med oss vet att så inte är fallet med Pingu. Hon är en hetlevrad hund och det mest finstämda instrument jag kan tänka mig. Det har alltid varit en utmaning att ”stämma” precis rätt i tävlingssituationer – dels i träningen inför och dels i uppvärmningen. (Att vi har med en fiol som rekvisita i det här programmet som också är skapat som en hyllning till Pingu blev en lyckad symbolik :-))
En viktig nyckel för att få så tysta utföranden som möjligt har varit att inte tänka för mycket precision. Detta stämmer väl med mitt grundtänk i stort, där jag alltid prioriterar vilja och känsla framför teknik. Eftersom Pingu har så mycket medfödd arbetsvilja jämfört med mina tidigare hundar så hade det kunnat ligga nära till hands att ”ta chansen” och tänka mycket precision – men jag märkte tidigt i hennes träning att ett mer fritt och avslappnat träningsupplägg gynnade den harmoniska känsla jag generellt eftersträvar.
Ibland när jag rekommenderar andra att släppa på precisionen till förmån för arbetsglädje – inte minst i fritt följ-träning – har det hänt att jag möts av svaret ”ja,ja – men det där räcker inte för den nivån jag vill uppnå. Jag siktar högt”.
Att nu ha den här SM-medaljen att luta sig mot – särskilt i en gren som bara handlar om just följsamhet – är därför rätt behagligt. När jag hör andra hundtränare uttrycka vad man ”måste” vara noggrann med från början för att det ska hålla långsiktigt, så tänker jag ofta att ”jag gör precis tvärtom” – och självklart blir det då också så att man ifrågasätter sina egna tankegångar och upplägg.
Efter att SM:en i lydnad blev inställda både 2020 och 2021 kände jag att jag förlorade möjligheten att tillsammans med Pingu få svar på hur långt mitt koncept skulle kunna räcka. Visst kan man dra en hel del slutsatser av resultat från vanliga tävlingar, men ett SM är ändå ett SM och det är så mycket som sätts på prov när man har en enda chans.
Sedan dess har jag hunnit landa i att jag inte måste veta hur långt det räcker – för jag kommer oavsett alltid prioritera hundens genuina glädje i utförandet högst. (Det är ju tyvärr inte så att de ”bästa” metoderna för hunden alltid är de som lönar sig bäst poängmässigt.) Samtidigt gillar jag själv ”bevis” för att tankegångar och filosofier fungerar i praktiken och det kan vara svårt när man prioriterar mjukare värden. Att vi fick högst poäng av alla i kategorin precision och samarbete blir därför en viktig och värdefull boost i mitt propagerande för att det aldrig är för sent att ta precisionen sedan – det kan tvärtom vara förhållandevis enkelt när hunden älskar det den gör!
Metodiken att istället låta grundträningen utgöras av teknisk noggrannhet har säkert sin plats hos många förare. De som trivs med detta kan ju utan problem fortsätta träna så – men det som blir bekymmersamt är när det uttrycks att detta är det enda sättet om det ska hålla långsiktigt. Jag ser så många ekipage som fastnar i grunderna, på bekostnad av att de aldrig får nå sina mål och tävla på den nivå de önskar. De tror helt enkelt aldrig att de är tillräckligt bra för att avancera – och på köpet hinner många hundar tröttna på en träning som blir alltför enahanda och förutsägbar.
Min plan nu är därför att inte landa alls, utan med ny kraft flyga vidare, med hopp om att hjälpa fler ekipage som vill träna och tävla med arbetsglädje som ständig prio ett.
Anspänningen har däremot landat och det är skönt, för den var riktigt hög redan ett par dagar innan tävlingen. Inte på ett obehagligt sätt, men ansträngande. Det hade varit mer bekvämt att tävla i en lägre anspänning, men jag är inte säker på att det hade gått lika bra. Även här fick jag chans att bevisa något jag brukar tjata om – nämligen att det oftast inte är nervositeten som ställer till det för oss hundförare på tävling, utan helt andra saker. Detta + framtida målsättningar återkommer jag till i ett kommande bloggavsnitt inom kort.
Foto: Anna Wernersson
TACK alla som hjälpt oss till den här upplevelsen! Själva SM-programmet med tillhörande efterfest kan man se här
För den som vill lära sig mer om den metodik jag beskriver här så finns det just nu möjlighet att anmäla sig till kursen Starka tillsammans. Den erbjuds både som helgkurs och som online-kurs. Mer info här
För mer info om boken och ev beställning, klicka här
